Intervju

»Nu kommer jag bara få göra ångestfyllda män«

Text: Jon Asp

Publicerad 2014-05-19

Bild: Mareike Timm

I helgen var det röda mattan-premiär för Ruben Östlunds omtalade »Turist« vid filmfestivalen i Cannes. Johannes Bah Kuhnke spelar en familjefar som skräckslagen i filmens upptakt tar sin mobiltelefon och lämnar hustru och två barn ensamma när en lavin rör sig mot den alpterrass där familjen semestrar.

När den (manliga) instinkten får tala i Östlunds natursköna tablå är det inga vackra handlingar som löses ut. Men mer än ett snöskred är det en veritabel äktenskapskris som sätts i rullning. Skammen efter intermezzot tvingar mannen till förnekelse.

– Vi spelar ingen komik, men folk kommer att skratta mycket. Man kommer att skämmas å deras vägnar. Det är dråpligt. Man skrattar ju åt att folk blir avklädda, säger Johannes Bah Kuhnke.

En potentiell milstolpe i samtida svensk film kan också innebära det stora genombrottet för skådespelaren, som för allmänheten är mest känd som hårt sminkad hubot i SVT:s »Äkta människor«, slumpartad deltagare i Melodifestivalen och tongivande i en rad kritikerhyllade musikaler på Stockholms stadsteater.

För att kunna casha in uppmärksamheten direkt på croisetten i Cannes har han fått ledigt från långköraren och kassakon »Djungelboken«.

– Äntligen har jag fått börja ta mig an mer utmanande karaktärer. Jag har fått göra stora roller förut, men hamnat mycket i ett fack, på grund av ungdom och utseende, där jag fått spela försteälskare. Nu har man med åldern, och kanske erfarenheten, börjat få sätta sig in i mer komplexa roller.

– När jag började spela teater ville jag vara snygg på scenen. Ofta får man möjligheten att vara lite snyggare, lite roligare eller lite smartare – en lite förbättrad variant av sig själv. Och nu är det ju en sämre variant av mig själv, en låg variant, men också djupt mänsklig.

Johannes Bah Kuhnke har stått på scen länge. Redan i uppväxtens Strömsund lutade det åt skådespelaryrket. Teatergymnasium i Göteborg följdes av Teaterhögskolan i Malmö. Efter det var han tillbaka i Göteborg och Backa Teater, innan kärleken och första barnet tog honom till Stockholm, det senaste decenniet med avlösande långtidskontrakt på Stadsteatern.

Nu verkar dock något hända även på scen. I augusti gör han Humbert Humbert i Nabokovs klassiker »Lolita«, en föga insmickrande gestalt som kan ta Bah Kuhnke längre bort från pojkrollerna.

42 år fyllda kan han, efter att länge ha spanat efter mer trasiga roller, skatta sig lycklig över en nytändning som han menar är mycket svårare för kvinnliga kolleger att få till.
– Teatern är vidrig i det, upp till 40 går det att få roller som kvinna – om du är snygg och ser ung ut. Sen är det ett glapp till 60.

Inspelningen av »Turist«, med Ruben Östlunds omvittnat höga krav på sig själv och sin omgivning, liknar inget annat i Bah Kuhnkes karriär.

– Det var hårt jobb. Han är perfektionist och väldigt specifik. Det är inte så att han i sina 40–50 tagningar testar olika varianter eller inställningar – nej, han vet precis vad han vill ha.

– Hans storhet är dels att hitta de här geniala situationerna, dels att skapa förutsättningar att kunna genomföra dem. Varje bild är som ett stilleben, det är så utmejslat.

Bah Kuhnke kunde frossa i sin roll, därtill på annan ort – inga barn att ta hand om, inga relationer.

– Man släpper allt annat och klär av sig totalt. Det som är unikt med Ruben är att han tar sig råd och frihet att genomföra sin vision, och man tillåts komma på djupet med sin karaktär. Och det är inte det fina poetiska djupet, utan det omformulerade fula, det svarta, det låga – en väldigt kul och väldigt jobbig värld att utforska.

Som motsats nämner han teaterhögskolans tendens att skapa ett skådespelarideal, en norm, genom undervisning i rikssvenska och med kurser i hållning och gestik.

– Risken är att man avlar fram en skådespelarhubot. Och så kan man ju också uppleva att det är när man tittar på svensk teater och film. Det är därför vi älskar att kolla på dokumentärer, på youtubeklipp och faktiskt också på Rubens filmer, för att det finns en slags äkthet i det.

Trots ansträngningarna skulle han aldrig tveka om han fick chansen till ett liknande projekt igen.

– Det var en sån utmaning. Förstår du vilken lyx att få vara verktyg för en regissör som Ruben, som är på gränsen till galen och har som metod att göra det igen och igen utan pauser tills gränserna mellan vad som är du och rollen, inspelningsplats och verklighet, flyter ihop. Hur många gånger, i andra sammanhang, har man inte gått från en inspelning och fått höra, »tack, det var jättebra«. Fast man som skådespelare känner att nej, det var skit, men vi har inte tid att göra det vi egentligen vill.

Ändå tillåter han sig att lätt raljera över ett eventuellt lyxproblem.