Ola Salo, Popikon och frälsare
Till vardags frontar han poprockbandet The Ark – nu är han aktuell som Jesus på Malmö Opera. I musikalen »Jesus Christ Superstar« spelar Ola Salo inte bara titelrollen, det är också han som står för översättningen.
Till en början handlar dock vårt samtal varken om Jesus eller textförfattande – utan om mat. Restaurang Govindas serverar bara vegetarisk och vegansk mat, och redan i matkön berättar Ola Salo om hur han numera lagar all sin mat i ayurvedastil.
– Det har bara blivit så att jag har slutat med grejer till höger och vänster, säger han och syftar på saker som gluten, laktos, alkohol, kaffe, fisk och skaldjur.
En av de mer ögonbrynshöjande saker han slutat med är lök, på grund av att det har en stimulerande effekt. Saker som är stimulerande ser man i västvärlden som något odelat positivt, menar han, förutom förstås när knark beskrivs som stimulantia. Inom ayurveda ser man å andra sidan stimulans som både positivt och negativt – beroende på vad man vill uppnå.
– Det är samma sak som när man ofta definierar lycka som något extatiskt – man glömmer bort att lycka kan vara något stillsamt. Om målet är frid, snarare än fler och större upplevelser, så kan det vara bra att undvika stimulans, förklarar han.
Just denna kväll innebär nog så mycket stimulans för Ola Salo. Efter månader av översättningsarbete och ytterligare några månader av repetitioner har det blivit dags för premiären av »Jesus Christ Superstar« – det musikverk som sedan tidiga tonår varit Salos främsta musikaliska inspirationskälla.
Att han är något av en popikon i rollen som frontfigur för The Ark, att han har vuxit upp som prästson och att han nu axlar rollen som självaste Jesus, ser han inte som något märkligt. Att media gärna och ofta spinner på de kontraster han härbärgerar tar han lätt på.
– Folk har alltid varit intresserade av mina kontrasterande världar, oavsett om det handlar om att jag är en rockmusiker som skriver klassisk musik eller en rockmusiker med kyrklig bakgrund. Media älskar den typen av kontraster och har alltid uppmärksammat det – som om det vore något nytt.
Att han skulle vara den första »prästsonen som rockar loss« eller den första »rockmusiker som skriver symfonier« ger han inte mycket för. Han påpekar att mängder av popmusiker skriver klassisk musik – och att Alice Cooper minsann också är prästson.
Medan Ola Salo ägnar all sin tid åt att vara Jesus på Malmö Opera ligger arbetet med The Ark nere. Men ingen i bandet verkar rulla tummarna för det.
– Det är febril aktivitet i The Ark-lägret även om det dröjer innan det kommer något nytt från oss. Vi kör i gång igen i vår, säger han och berättar att gitarristen Martin Axén ägnar tiden åt att åka på dj-turné och att producera andra artister, gitarristen Jepson har ett projekt med textilkonst och -design, trummisen Sylvester Schlegel släpper strax sin andra platta med egna bandet The Guild och keyboardisten Jens Andersson har blivit delägare i studion 9 Volt.
Den sista bandkollegan, basisten Lasse »Leari« Ljungberg, medverkar även han i »Jesus Christ Superstar«, detta som följd av att Salo krävt att få handplocka rocksektionen av orkestern.
– »Jesus Christ Superstar« är inte bara ett drama – det är ett sound.
Ola Salo påpekar att musikerna på originalskivan spelar i en stil som är en blandning av rock, country och soul. Denna spelstil har på samma gång ett rått och bakåtlutat »groove« och är väldigt typisk för det tidiga sjuttiotalet, menar han, men säger samtidigt att kunskapen om hur man spelar på det här sättet gick förlorad under sjuttitalets senare hälft.
– När man hör moderna uppsättningar av Jesus Christ Superstar så spelar musikerna ofta någon slags blandning av hårdrock och funk, förmodligen för att de tror att det gör musiken mer »uppdaterad«. För mig är det helt fel tänkt och jag tycker resultatet blir bedrövligt. Den här musiken behöver inte uppdateras. Den ska låta som på originalskivan. Därför var det av största vikt för mig att rockmusikerna i den här uppsättningen verkligen förstår och behärskar det där tidiga sjuttiotalsgroovet.
När Ola Salo får frågan hur han trivs i musikbranschen dröjer han med svaret. De som arbetar inom musikbranschen har en helt annan bild av den än de som »tittar på«, menar han.
– Folk ser »Idol« på tv och tror att musikbranschen är en glamorös värld av artister och stylister. I verkligheten är det en värld av förläggare, produktchefer, bandbokare, pressombudsmän och mängder av oglamorösa tjänstemän och – kvinnor. Men jag trivs bra, så länge det handlar om att jag får befinna mig i en värld som kretsar kring musik.
Han påpekar att hans ambition att vara djupsinnig inte alltid får plats i media.
– Ibland kan den djupsinniga och melankoliska sidan av mig göra att jag känner mig malplacerad. Samtidigt har jag en personlighet som gillar att leka, klä ut mig och larva mig och som gärna spelar med på musik- och medievärldens villkor.
Han betonar vikten av att skapa sig utrymme, att få vara djupsinnig och melankolisk mellan varven.
– Man får ju inte glömma att »The Worrying Kind« faktiskt är en låt som handlar om panikångest.