På väg mot olympisk kamp

Det plingar till i Anders Wistrands mobil när OS-appen meddelar att Tre Kronors kvartsfinal mot Tyskland har börjat. Han stänger av den. Han tittar gärna, men inte slaviskt.

– Jag är en sån som tycker att det är olika saker att se på sport och att hålla på själv, säger han.

Isen lägger sig oftast inte i Vaxholms hamn, längre. Men under den andra OS-veckan blir det ordentligt kallt med strålande sportlovssol och kristallisk vit snö. Anders Wistrand är mitt i sina förberedelser till Paralympics i Pyeongchang som invigs den 9 mars. Det är andra gången han deltar för landslaget i kälkhockey, som det hette fram till nyligen. Numera omdöpt till paraishockey, ett namn som det svenska landslaget försöker ändra till parahockey för uttalets skull.

Tre Kronor brukar åka till mästerskapen som ett av de stora medaljhoppen. I paraishockeyn blir medaljerna svåra att nå. Det är inte många som räknar med att laget ska kunna rå på Kanada eller USA.

Det är ingen slump att vinter-OS i Vancouver 2010 blev det första där det satsades mycket pengar på både OS och Paralympics. Satsningarna ger resultat rent idrottsligt.

– De lagen är i stort sett professionella, tränar ihop nästan varje dag i veckan och åker iväg på långa landslags­läger, berättar Anders Wistrand.

– Men det är inte omöjligt, har vi en bra dag så kan vi ta dem.

Av liknande skäl ligger det norska paraishockeylaget långt framme. Det var i samband med OS i Lillehammer som Paralympics integrerades i OS-familjen. Det har inneburit ett lyft för paralympierna att spela på samma arenor, direkt efter OS, både när det gäller publik och tillgång till arenor och medieintresse. Att Norge sedan ett decennium har lyft in parasporterna i det vanliga norska riks­idrottsförbundet innebär att lokala norska idrottsklubbar organiserar alla idrottare, även funktionsnedsatta.

– Det frigör mer resurser för själva parasporten, säger Anders Wistrand, som till vardags spelar i Nacka, en av bara fem klubbar i Sverige. Parasportförbundet är fortfarande ett eget specialförbund och antalet klubbar blir med nöd färre och små. Sporten lider av att den är okänd.

Det blir långa resor och eftersom det är svårt att hitta istider i Stockholm så lyckas laget bara ses för träning en gång i veckan.

– Ibland får vi vara glada om vi har avbytare till våra klubbmatcher, säger Anders Wistrand, och skrattar när han pratar om hur slut spelarna är efter en match. I stående hockey blir spelarna ofta avbytta var tjugonde sekund för att inte bli uttröttade.

Kanske kan ett nytt samarbete med svenska hockeyligan, SHL, råda bot på det, där parahockeyn får visa upp sig i matchernas pauser. I år har Paralympics köpts in av SVT, medan OS visats i Kanal 5 och kanal 9 som når färre tittare.

I landslaget, som bygger på ideella insatser, blir det oftast bara en träningshelg i månaden. För att få chans till ytterligare ett par timmars träning i veckan så har Anders Wistrand hittat ett ishockeylag i Vaxholm, med stående 12–13-åriga pojkar, som han tränar med.

– Det är jätte­roligt, även för pojkarna. Jag märker hur intresserade och nyfikna de är, säger han och betonar att han alltid vill se saker från den positiva sidan. Anders Wistrand tror att om fler kände till sporten så skulle det bli lättare att rekrytera aktiva, och lättare att hitta finansiering.

Som inom all idrott handlar framgångar också om pengar, kanske mer så inom paraishockeyn vars material i form av den specialanpassade kälken, med en plastsits på aluminiumram, balanserad på två skridskoskenor och anpassade klubbor är dyrare än för en stående hockeyspelare. Anders Wistrand visar upp utrustningen som han förvarar i bakluckan på sin röda kombi. Klubborna, varje spelare har två, är hälften så långa som stående spelares och har piggar på skaftet som spelarna drar sig fram med. När det blir dags för skott vänds klubban med bladet, som går i nästan rak vinkel ut från skaftet, nedåt.

– Men vi står över alla motgångar och alla svårigheter som vi har, säger Anders Wistrand.

Bland de 14 spelarna i finns både de med medfödda ryggmärgsskador och de som skadats illa och förlamats eller tvingats amputera.

Anders Wistrand föddes med ryggmärgsbråck, en missbildning på ryggraden som leder till olika grad av funktionsnedsättning; ibland förlamning, som också kan förvärras med åldern. Han gick på sina ben under större delen av barndomen, men strax innan han började skolan bröt han ett ben och fick sin första rullstol.

– Då märkte jag att det var skönt ibland, särskilt när det handlade om längre sträckor.

Sedan tonåren tar han sig fram främst med hjälp av rullstolen och bara korta sträckor till fots med hjälp av rullator.

Vaxholm – där han bott sedan han flyttade hemifrån efter åren på Täby mediegymnasium, med undantag för ett och ett halvt års studier av webbdesign i Newcastle i Australien – är nyplogat och det går bra att rulla fram med den behändiga rullstolen, trots gruset som fastnar i hjulen. Han rullar gärna runt och fotograferar naturen och skärgården och umgås. När snöröjningen inte fungerar reser han sig fortfarande ur rullstolen och kämpar sig fram i gående, med hjälp av sin rullator eller något annat stöd.

På andra sidan Vaxholmsfjärden ligger ön Hästholmen.Hans pappa, som är byggjobbare, köpte en tomt 1967 och byggde ett rött hus där Anders Wistrand och hans två storasystrar växte upp. Föräldrarna bor fortfarande kvar på den idylliska ön.

– Det var en bra uppväxt. Jag har inte vetat om något annat än det här, säger han och pekar på rullstolen.

– Så det är inget som har påverkat mig i större utsträckning.

Via ryggmärgsbråcksgruppen, en föräldragrupp inom Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar, RBU, kom han i kontakt med kälkhockeyn för första gången i fjortonårsåldern. Innan hade han tävlat i rullstolslopp, men kälkhockeyn fastnade han direkt för. På senare år har han även börjat med rullstolstennis.

– För mig har det hela tiden handlat om att det är roligt och om det sociala.

Idrotten håller kroppen i bästa möjliga form, men är också ett viktigt sätt att träffa folk. Landslagsspelet har tagit honom ut på resor och gett honom vänner runt om i världen. Nyligen var han i Kanada och spelade en klubblagsturnering. Han har spelat ett VM i Sydkorea, där laget tog ett silver i B-serien, och varit med på OS i Vancouver.

– Det var stort. Det är så många deltagare.

Tre Kronors match visade sig bli den match som skickade ett snopet herrhockeylag ut ur de olympiska spelen, det sämsta resultatet sedan 2002. Veckan som kommer vill parahockeylandslaget göra tvärtom. De siktar på att göra sitt bästa resultat hittills, att komma bättre än åtta bland de åtta deltagande nationerna.

Hur hamnade jag här?

1983

Föds och växer upp på ön Hästholmen i Vaxholms kommun.

2000

Uttagen till landslaget i paraishockey (kälkhockey), men med begränsat deltagande på grund av studier.

2007

Deltar på heltid i landslaget i parahockey.

2010

Paralympier i parahockey Vancouver 2010.

2016

Uppnår rankning 143 i rullstolstennis.

2018

Reser till para-OS i Pyeongchang som en av 14 spelare i det svenska landslaget i paraishockey.