Peter Englund: »De flesta författare är muppar«

Kontakterna med akademiledamoten inför mötet sker uteslutande per mejl. Mina inviter att han ska ringa tillbaka möts av artiga svarsmejl med akademimässiga uttryck som »ity« och »undrar vänligen«.

Därför är det lite överraskande att Peter Englund dyker upp till vår lunch iförd en gammal skinnpaj, modell bomberjacka av ungdomligt om än inte hypermodernt snitt.

Café Linné i Uppsala är ett traditionellt studenttillhåll där den sedvanliga budgetlunchen består av jättebulle med varm choklad och vispgrädde. Peter Englund byter ut chokladen mot te.

Vi sjunker ned i en soffgrupp från 30-talet i senapsgul brokad och börjar prata om minnet, något som Peter Englund ofta återkommer till – olika former, vad man minns och hur. Men han har glömt sin medverkan i »Sen kväll med Luuk« på 1990-talet. »Minns du inte att du skulle ta med dig två saker som representerar vår samtid?« Nä. »Men om jag säger att det var en bit av Berlin-muren och ett rött geléhjärta?« Nä, inte ett spår. Däremot kan han hålla med sig själv om att geléhjärtat – som skulle representera vår fixering vid kärlek – fortfarande är signifikant för vår samtid. Men nu vill han hellre tala om den paradox som råder mellan vår besatthet av den romantiska kärleken och vårt knepiga förhållande till döden.

– Det blir tydligt varje gång en kändisdöd orsakar stora svallvågor av konstiga känsloyttringar för någon vi aldrig har träffat. När vi hämningslöst sörjer en medieprinsessa som går och dör i en tunnel i Paris är det givetvis vår egen död vi bearbetar.

Som historiker ser Peter Englund förhållandevis positivt på sin egen utmätta tid här på jorden. Han menar att han i sitt arbete måste förhålla sig till förgänglighet och hur allt och alla – ting, människor, trender och processer – mals ned i myllan för att bli del av en helhet. Det skänker honom tröst och ger honom ett lugn att veta att han utgör en del av ett större flöde.

– Det gör väl också att jag inte är så trendkänslig, säger han med ett skratt.

Sedan 2002 är han också med i ett konkret större sammanhang, Svenska Akademien – vilket är välgörande.

– De flesta författare är muppar, det är bara att inse. Man sitter ensam, uppslukad av sitt eget projekt och det är nyttigt att bryta sig loss från den här egocentriciteten som finns hos oss.

Just nu ägnar han sig därför åt den stora genomläsningen av fem kortlistade författarskap inför Nobelpriset i litteratur. Vid sidan av det pågår snöprojektet – att skriva om snö i litteraturen.

Peter Englund har en innehållsrik och väl uppdaterad hemsida, där besökaren varje dag upplyses om något nytt. Exempel: Nu är det den 19 september 2007. Den här dagen år 1959 nekas den sovjetiske ledaren Nikita Chrustjov att komma in på Disneyland. En av essäerna på bloggen handlar om missnöje, med tesen att känslan av missnöje har vuxit fram med moderna tider, där folk passivt kräver att andra ska hjälpa dem. Hur tycker han att dagens debatter om kränkning passar in i det sammanhanget?

– Det är samma sorts förfallssymptom. I stället för att göra något åt problemet själv förväntar sig folk indignerat att någon annan ska ordna saken åt dem.

Sedan sågar han min halvgalna teori om att det kanske finns en lustbetonad kraft bakom många av de krig och konflikter som förs i världen. Förvisso kan det inledningsvis finnas en utbredd entusiasm och förtrollning – men den klingar snabbt ut. Dessutom tror han att civila makthavare tenderar att vara mer entusiastiska än militära. De senare vet vad krig kostar. Han drar exemplet med den motvillige Colin Powell – den ende av Bushs närmaste med krigserfarenhet, som också var den som spjärnade emot invasionen av Irak. Medan den gamle vapenvägraren Bush inte insåg vad handlingen skulle få för konsekvenser. Inte ens när Putin ringde för att från rysk horisont få honom att inse tyngden i beslutet.

– Bush förstod inte vad han pratade om. I stället släppte Bush lös en process som han inte kan kontrollera.

Hans personliga existentiella kris avverkades under barnens uppväxt. Hans stilla undran när förste sonen föddes – arton år kvar, hur ska det här gå – utbyttes snabbt till skräck och plågsam medvetenhet om hur fort småbarnsåren rann förbi. Och hur fort de växte – om honom. Men sedan kom också euforin när de faktiskt stod på egna ben. Som när sonen körde iväg med moppen första gången, blinkade och försvann upp på stora vägen. Då grät han lite.

– Av pur glädje – han kan själv!

Som hemarbetande pappa tog han tidigt stor del av logistik och markservice i hemmet, var den som hämtade på dagis och stod i köket och bakade bullar. Den tiden har också hjälpt honom hantera det mörker, de »skumma saker« han har inom sig. Som när han befann sig mitt i krigets Irak dit han åkte på reportageresa för ett par år sedan. På resan upplevde Peter Englund en paradoxal harmoni, trots det fruktansvärda runtomkring. Kärleken till barnen blev ett bevis för att det trots allt inte är något fel på honom.

– De gjorde mig till en vettig människa.