Peter Haber, skådespelare

Peter Haber har sagt stopp.

– Aldrig mer en Beckfilm. Vi har utnyttjat de möjligheter som finns och skådespelarna vill göra andra saker.

Han äter sen lunch i rutig skjorta och bär parfym – »Den heter Allure«. Jag får sniffa på halsen under vänster öra, men när jag säger att det doftar gurka blir han förvånad: »Gurka?«, och sedan säger vi inget mer om män och Chanel Pour Homme.

I sitt yttre vardagsrum, det vill säga stamkrogen Stekpannan på Stockholms Södermalm, trivs Peter Haber och dricker mineralvatten. Och påpekar att James Bond-stjärnan Daniel Craig har fått en roll som piraten Rackham den Röde i en Tintin-filmatisering. Men i pyttelilla Sverige är det alltför lätt att bli instängd i, och helt identifierad med, en enda roll. I det här fallet den orolige kommissarien Martin Beck, som ropar ut sin förtvivlan över att verkligheten inte går att kontrollera: »Gunvald!«

Första Beckfilmen kom 1997 och i år är det biopremiär för den sista, med arbetsnamnet »Levande begravd«. Peter Habers nästa plan är ett hemligt projekt för teaterscenen, tillsammans med Lena T Hansson, hans fru sedan 20 år. Mer än så säger han inte (att prata om jobb som inte är underskrivet betyder otur) men någon karriärstress verkar inte plåga honom. Tvärtom.

– Det är skönt att vara ledig och samtidigt lätt att hålla sig sysselsatt.

Hemma i sexrummaren har Peter Haber koll på Champions League och favoriten Manchester United. Och så tvättar han.

– 30, 40, 60 grader och så lakan i 90.

Peter Haber är en uppmärksam gentleman och noterar att damen intill lyssnar på vårt samtal med uppspärrade öron. Samtidigt förklarar han stillsamt för Jane Bark hur hon ska hitta ut ur gränderna på Södermalm och sedan hem. Därefter dricker han kaffe och hyllar det analoga – prylarna utan digital teknik. Peter Haber föredrar det fysiska och det äkta, både när det gäller skådespelandet, och det vanliga livet. Detta illustrerar han med hjälp av ljudhärmande övningar:

Gzzz gzzz.
Frrrrt frrrrt.

Det första är ljudet av den telefon i bakelit som hans mormor använde. Pekfingret fick nummerskivan att snurra runt och varje gång lät det just gzzz gzzz.

Det andra är ljudet från när han slår upp något i Nationalencyklopedien. Pappersutgåvan alltså. När boksidorna bläddrar i handen surrade det trivsamt: frrrrt frrrrt.

– Och så den där doften av böcker, säger Peter Haber, och drar in luft i näsan för att visa hur bra det är med grejor som finns på riktigt. Och inte på webben.

– Om jag skulle säga »Titta där, vilken vacker kvinna, henne skulle jag vilja kyssa!«, då får jag väl till svar att »det får du göra på nätet«.

– Jag har inte kommit på en enda fördel med datorer i mitt yrkesliv. Naturligtvis har vi en jättefin, jättebra dator hemma, som vår 13-årige son är haj på. Men jag tycker att det går för fort. Det blir slarvigt. Förstår du vad jag menar?

Fullt medveten om sin gubbstatus berättar Peter Haber om när han går omkring och kokar över av all idioti. Det är ruggiga mobilsignaler, skrikiga telefonpratare på bussen och banktjänstemän som vill att han ska sköta allt själv – på nätet.

Som kändis kan han inte gå fram till korkskallar och säga vad han tycker.

– Nej, jag får i stället vända frustrationen inåt. Och det betyder att jag får nackspärr då och då.

Peter Haber är väldigt rolig. Lågmält med den suckandes utandning. Snabba inflikningar och självironi, med en humor som gjord för pratshower med innehåll.

– Jag lärde mig en gång en sak av Björn Gustafson, alltså den äldre. Det är att sluta försöka verka intelligentare än man är.

Han tar upp ett par sockerbitar som är väl inlindade i papperskappa, alltså den där krångligheten med veck, vik och knyckel, som kräver ett instuderat handgrepp.

– Jag har hört ett rykte om att när konstruktören såg hur några kaffedrickare misshandlade hans uppfinning, då begick han självmord. Men det är bara ett rykte.

Med allvaret i botten har Peter Haber en lång karriär bakom sig, på privatteatrar, film och tv, och roller som Prospero i Shakespeares »Stormen«, Macduff i »Macbeth« och Masjas man, Fjodor »Jag är nöjd« Kulygin i Tjechovs »Tre systrar«.

Han var med om att starta Skånska teatern, jobbade med Peter Oskarsson på Folkteatern i Gävle. Rusade runt i »Hotelliggaren« och »Revisorn« och skapat en vuxnare jultradition med den inkonsekventa psykologen Janne i »Tomten är far till alla barnen«.

– Komedier och fars måste spelas på fullaste allvar. Det bli inte roligt om man spelar ironiskt, med en blinkning till publiken.

I »Män som hatar kvinnor« spelar han, rätt oväntat, Martin Vanger, en allsidig rollfigur som bjuder Mikael Blomkvist på 21-årig maltwhisky.

– Vi fick äppeljuice. Bra, kallt te är för äckligt.

I den sista Beckfilmen, med publikfavoriterna Ingvar Hirdwall, som granne, ger sig den hetsade kommissarien ut på nya äventyr, i farstu och på balkong. Peter Habers uttröttade blick är utgångspunkten, den nödvändiga kontrasten till stödkrageriet.

– Beck är publikens ställföreträdare, som tänker »nämen va fan, vad är det nu för nåt?!« För det går ju inte att ha två pajaser intill varandra. Det skulle helt enkelt inte funka med dubbla stödkragar.