PO: »Ett av de allvarligaste övertrampen jag har sett«

Allmänhetens Pressombudsman har tagit upp måleri som hobby. Han visar upp sin konst på mobilen: verk där lysande blå sfärer gör intrång i oljemålade universum i gult, orange och rött.

– Tidigare målade jag mer landskap och blommor. Men på senare tid har det blivit mer abstrakt, säger Ola Sigvardsson.

Vardagen är betydligt mindre lekfull än frukterna av fritidssysslan. Sigvardsson är inne på sitt tredje förordnande som Allmänhetens Pressombudsman (PO). Och har precis avslutat ett ärende som, enligt honom själv, kvalificerar sig som ett av de allvarligaste övertrampen han sett i rollen. Det handlar om Aftonbladets publicering om Stockholms stadsteaters dåvarande chef Benny Fredriksson. Pressens Opinionsnämnd slog ner på en rad anklagelser i tidningen som saknade belägg, samt på djupt kränkande och nedsättande omdömen som Fredriksson hade mycket svårt att försvara sig mot.

En tid efter publiceringen tog Benny Fredriksson sitt liv.

– Då och då sker grova fällningar. Och personerna som råkat ut för de publiceringarna har i vissa fall tagit väldigt stor skada. Men Benny Fredriksson-ärendet är speciellt. Han valde att ta sitt liv, och det har så vitt jag vet inte hänt i tidigare ärenden.

– Det hela byggde på ett upprop för att få bort Benny Fredriksson. Frågan är då hur stor tilltro man som journalist ska sätta till sådana uppgifter, säger Ola Sigvardsson.

Året 2018 skrivs in som ett dystert år i den pressetiska historien. Metoo-upproret kom till Sverige hösten året före, i och med att inredaren Lulu Carter la de upp en bild på Instagram med texten »Timell = TV4:s egen Harvey Weinstein«, och refererade till avslöjanden om den amerikanske filmmogulen Harvey Weinsteins sexuella övergrepp på kvinnliga skådespelare.

Sedan gick det fort. På löpande band avslöjades hur även svenska män i upphöjda positioner betedde sig som svin mot kvinnliga medarbetare. I flera fall slutade det i publiceringar som enligt PO:s bedömning gick över gränsen.

– Vi fick in 35 anmälningar och hittills har jag rekommenderat fällning i 20 fall och så har det blivit i 19 fall, berättar Sigvardsson.

Vad var det egentligen som hände på tidningarna?

– Ja du, det får du fråga journalisterna, säger Ola Sigvardsson, och låter de kinesiska ätpinnarna greppa tag om en dumpling.

Sedan fortsätter han:

– Men jag tror att det var tre faktorer. Den första är att Metoo kanske var väldigt lockande för en del redaktörer; en cocktail av kändisar och sex. Den andra var ett starkt tryck i de sociala medierna. Som jag uppfattar det, framfördes det starka önskemål om att även traditionella medier skulle namnge personer som förekom i sociala medier, som Martin Timell.

– Det tredje var att Metoo var en oerhört positiv företeelse. Och jag tror att det var en hel del journalister som ville vara en del av detta goda. Det vill säga att man ville bidra till att Metoo blev framgångsrikt, och gick då från journalistrollen till något som kan liknas vid en aktivistroll.

Sigvardsson tror att den typen av sammanblandning av uppdrag hos nyhetsjournalister skadar förtroendet för journalistiken i stort. Samtidigt poängterar han att det som hände kring Metoo var en tillfällig svacka i det pressetiska tidnings-Sverige.

– Jag ser det som ett undantag och inte som början på en ny trend.

Statiken talar samma språk. Antalet anmälningar till PO har visserligen fördubblats sedan 2011, från drygt 300 till drygt 600. Samtidigt har trenden sedan sekelskiftet varit en långsam avtappning av antalet fällningar, från ett 50-tal till ett 30-tal per år. Frågan är kanske snarare om tidningarna har blivit för mesiga?

– Det är en fråga som väcks då och då, inte minst från kvällstidningshåll. Men jag tror inte det. Vi har en mediekultur som har vuxit fram under mycket lång tid. Det långa arbetet har lett fram till att svensk media är mer hänsynsfull än på de flesta andra håll.

Pressombudsmannen lägger ner sina pinnar och säger sedan:

– Det ska man inte vara bekymrad för utan stolt över.

Fakta | Ola Sigvardsson