Presssfotografen från Argentina som cyklade 270 mil för lära känna Sverige

Som Lasse Björk i Eksjö sa: »Tänk att det måste komma en kille från andra sidan jorden för att visa oss vårt land.«

270 mil på 48 dagar. Inlandsvägen. På cykeln satt kameran fastspänd, inställd på att ta en bild var tionde sekund. Närmare 100 000 bilder blev det. Varje kväll valde han tio bilder och bloggade om dem.

– Vissa dagar cyklade jag mil genom skog som såg likadan ut. Så kom en fin sten, säger José Figueroa, till vardags pressfotograf men alltid med ett eget projekt också.

Han tog tåget till Kiruna med sin cykel. Sedan började han fråga sig fram: Hur tar man sig till Trelleborg? Om någon tipsade om att besöka hens hemby – som förstås var finast i Sverige – gjorde han alltid det. En annan regel var att alltid välja den väg som pekade mot en ort max en mil bort. På så vis kom han till små ställen i avkrokar, bortglömda byar, ibland enskilda gårdar. Det blev många samtal och många hembakta kakor.

Han övernattade i campingstugor och hos Stockholmskompisars mammor. Ibland blev han inbjuden av folk han mötte, som i Järvträsk, hos en bonde som fotograferade fåglar. Eller av den växande skara som följer hans resa på bloggen, till exempel Lasse Björk i Eksjö.

Som pressfotograf har José Figueroa rest mycket, ofta snabbt, dit och hem igen.

– Nu fick jag resa långsamt och se ett långsammare Sverige.

Det han mötte var ett annat, bortglömt  och betydligt fattigare Sverige. Den gamla tanten som fött och fostrat nio barn och nu hade 6 000 kronor i pension. Den 92-årige mannen som levde sin sista sommar på sin gård i Dalarna – inga barn vill ta över. Avfolkning. Utanförskap.

– Utanförskapet var det de pratade om när de berättade om sig själva. Det finns en stor besvikelse, många känner sig bortglömda av samhället. Det finns en väldigt stark »vi och dem«-känsla som är en grogrund för Sverigedemokraterna, säger han.

José Figueroa mötte många SD-väljare som välkomnade honom varmt. Som inte har något emot invandrare, men känner sig överkörda av det politiska etablissemanget.

– Det är inte idioter som röstar på SD. Och vi som bor inom tullarna är inte öppnare än folk ute i landet.

Ett annat sår i Sverige kände han igen från sitt gamla hemland:

– Hur stark och levande samernas sorg gentemot svenskarna är. Det är samma sorg som hos indianerna i Sydamerika.

Men det finns en uppsida med livet iinlandets byar också:

– Folk har mer tid att leva, de har tid att ägna sig åt  … sina grejer.

Det talas ibland om »svenska värderingar«. Vad har du sett av det? Finns det?

– Jovisst. Men där ifrån jag kommer är sådant mycket starkare, säger argentinaren José Figueroa, som av princip vägrade att lära sig engelska som tonåring.

I stället blev svenska hans första främmande språk, när han våren 2000 flyttade till sin numera före detta fru på Färnebo folkhögskola. Han nämner jante – det ty­piskt svenska är att inte vara stolt över det typiskt svenska – och pekar på köttbullarna och lingonen på tallriken. Bara en sån sak – när svenskar bjuder hem folk på mat så gör de sushi, tacos eller thaimat.

– Jag tycker att svenskar borde vara mer stolta över Sverige.

Det finaste typiskt svenska är annars den hjälpsamhet som syns i en handske på en staketstolpe. Eller som producenten på Riksteatern som fick ett mejl av en man som hittat en liten väska full med minneskort: Några av bilderna föreställde en produktion från Riksteatern, kanske visste de vems korten var?

– Han hittade dem och tog vara på dem. Jag var och hämtade dem hos honom i Bagarmossen, säger José Figueroa och ler med hela ansiktet.

– Som du förstår är jag ganska förtjust i det här landet.

***

Namn: José Figueroa.

Yrke: Fotograf.

Född: 1973 i Córdoba, Argentina.

Bor: Örnsberg, Stockholm.

Aktuell: Med fotoutställningen och -boken »Från Kiruna till Trelleborg« som lanseras på nationaldagen den 6 juni på Galleri Candyland i Stockholm.

Tre saker han älskar med Sverige: Naturen. Språket. Möjligheterna.

Åt: Köttbullar, potatis, gräddsås, lingon och pressgurka på Konditori Lyran i Bredäng.