Provokatör och fotograf Elisabeth Ohlson Wallin

Elisabeth Ohlson Wallin haltar, men hon gör det i Jesu fotspår. Hon är nyopererad och vaggar fram med gipsad vänsterfot, när hon håller föredrag och berättar om hur hennes fotograferande är inspirerat av barockens bibliska bildspråk.

Den omdiskuterade och provocerande fotografen Elisabeth Ohlson Wallin började som pressfotograf i åttiotalets Skara. Det mer konstnärliga fotograferandet tog fart långt senare, men tankarna på ett större projekt började ta form i samband med åttiotalets hätska medieutspel där präster menade att homosexuella som smittats av hiv/aids minsann fick skylla sig själva.

Uttalandena resulterade så småningom i en av Sveriges mest uppmärksammade utställningar, »Ecce Homo«.

– Före vernissagen av »Ecce Homo« trodde jag att utställningen på sin höjd skulle visas på några församlingshem runt om i landet. Men det var uppenbarligen det sista ställe den skulle visas på, säger hon med ett luttrat skratt.

Dåvarande ärkebiskop K-G Hammar hade sett bildsviten före vernissagen och menade att hon nog skulle »få problem« med vissa av dem, särskilt dopbilden med en spritt språngande Jesus och gruppbilden kring sista måltiden – full av transor.

»Problem« var bara förnamnet på de upplopp, demonstrationer, mordhot och uteblivna påveaudienser som skulle följa i kölvattnet av utställningen.

I dag arbetar Elisabeth Ohlson Wallin med en rad projekt och utställningar, samtidigt som hon drar in brödfödan via kommersiellt och redaktionellt fotande. Till skillnad från många kollegor ser hon inga problem att blanda konstfoto med reklam- och pressfoto. Återkommande kritik av hennes verk är just att hon använder sig av ett dramatiskt, övertydligt och kommersiellt bildspråk, som lätt tippar över mot propaganda. Kritiken rinner lätt av henne eftersom det är ett bildspråk hon själv gillar – och eftersträvar.

– Jag tillhör inte den svenska konst­eliten, jag är i en egen genre. De som inte gillar det jag gör tycker nog rätt illa om det, tror jag. För mig är budskapet alltid det viktigaste. Jag arbetar under stress och med låga budgetar, vilket ibland syns i mina bilder, men det stör mig inte.

Skämtsamt förklarar hon det som »finn fem fel«, att det helt enkelt smyger sig in små faktafel i hennes bilder, missar som hon inte rättar till i efterhand. Varken plånbok eller motivation gör att hon kallar samman till en omtagning av en gruppbild som involverar upp emot femtio personer.

Som exempel ger hon »Åke Green-bilden« som togs i en frikyrka i Norrköping och ingår i »In hate we trust«, en utställning om hatbrott. Fotot föreställer en porträttlik Åke Green som predikar i en fullsatt kyrka. Framme vid altaret faller långa skuggor från hans utsträckta armar. På ena sidan altargången sitter män som sträcker ena armen mot honom, i en uppenbar »sieg heil«-hälsning. Men, många av männen riktar armen åt fel håll, åt vänster.

– När de sträckte armarna åt höger så skymde de för många av de andra i bänkarna, så de fick helt enkelt »heila« åt vänster i stället. Jag insåg först efteråt att det blev helt fel, men jag tog ändå inte om bilden. Jag bryr mig inte om att vara korrekt – jag ville bara skapa en skrämmande känsla. Är man fundamentalistiskt lagd så stör man sig mer på att männen sträcker upp fel hand än på att Åke Green faktiskt pratar om en grupp människor som en cancersvulst i samhället som ska skäras bort och utplånas.

Tiden innan det att Elisabeth Ohlson Wallin blev synonym med »Ecce Homo« så var hon inte särskilt politiskt lagd. I dag är det annorlunda. Numera är det mesta hon gör genomsyrat av en feministisk och politisk strävan, med ett självklart fokus på HBT (homo-, bi- och transsexuella)-personer. Att hennes bildsviter bottnar i bibliska motiv är för att hon själv, och de flesta betraktare, är präglade av den kristna bildtraditionen. Kritiken hon möter är därför att hon bara pekar på den kristna sidan av det utanförskap som HBT-personer lever i, men inte hur det är att vara gay och till exempel jude eller muslim. Då och då får hon frågan när hon ska göra en »Ecce Muhammed«.

– Jag kommer aldrig att göra en Ecce Muhammed. Dels för att muslimer inte avporträtterar sin gud så som vi gör inom kristendomen, dels för den uppenbara risken att det bara blir ännu mer fel. Det är ett stort område och än så länge kan jag det inte tillräckligt bra för att använda det i mitt bildskapande. Jag tror, och hoppas, att homosexuella muslimer fattar att Ecce Homo inte är exklusivt – det inkluderar alla som är utsatta på grund av sin läggning.

Elisabeth Ohlson Wallin provocerar, stör och debatterar. Drivkraften är att göra bilder som påverkar och i slutänden också förändrar det faktum att hon själv och andra blir orättvist behandlade på grund av hur de lever. Hon provocerar medvetet och när folk upplever henne som »bökig« tar hon det som ännu ett bevis på att hennes bilder behövs.

– Det är ett fåtal personer som får komma till tals i Mediesverige i dag. Numera vet jag vilka olika läger det finns – jag vet vad Jan Guillou tycker och jag vet var jag har Göran Skytte. Jag för ordet för alla de människor som aldrig kommer till tals.