Ragnar Ulfung lärde Pavarotti spela tennis
Nyheten briserade som en handgranat i sminkrummet på Malmöoperan. Kungen vägrade komma. Orsaken var inte, som många först antog, att majestätet hellre ville närvara vid en konsert med E-type. Nej, Carl XVI Gustaf ansåg Malmöoperan osmaklig. Maskeradbalens huvudroll Gustav III hade ersatts med Olof Palme.
När beskedet spreds i vintras ringde Ragnar Ulfung, 79, upp en av sina döttrar. Han var storstjärna när maskeraden blev opera på 60-talet. På sin säregna blandning av svenska, norska och italienska sa han i telefonen:
– Jag åker icke heller. Jag följer min kung. Jag är ju hovsångare, icke sant?
Han är norrmannen som blev Sveriges mest kända manliga operasångare efter Jussi Björling. I femton säsonger sålde han ut Metropolitan. Han kuskade världen runt med två stämband, fru och fyra barn i bagaget. Packade i den ordningen.
Nu halvligger han i en av sofforna på Operabaren, tuggar kalvfrikadeller och drar sina historier. Han säger sig ha ett system att inte dricka dry martini före klockan fem på eftermiddagarna. Han kan konsten att spela ut ett liv i forte och piano, om än något osammanhängande.
– Jag satt med Vilhelm Moberg i den här soffan. Det var en natt efter en föreställning av maskeradbalen. Vilhelm sa: Ragnar, det jag alltid har gillat med dig är att du är norsk, jag älskar Norge, det var ju norrmännen som sköt Karl XII. Sedan gick han och jag och alla andra hem till Karlavägen och hade fantastiskt nachspiel. Min fru hade det svårt. Fyra barn och galen tenor. Du vet att det heter dum, dummare, tenor? Det uttrycket stämmer på mig.
Han vet vilka sorters sprit som var populärast i baren på 50-talet. Han kan med exakthet berätta hur det gick till när han fick fast jobb på Stockholmsoperan.
Det var 1957. Han var i Stockholm för ett gästspel när en förfriskad Jussi Björling dundrade in i repetitionslokalen, lyssnade i några sekunder, stövlade upp på scenen, kramade om den unge Ulfung, lyfte upp honom i skyn och utbrast: Grabben, du är ju bra!
Han säger ofta, efter att ha berättat om något han gjort, att »det måste man göra«. Han tystnar ibland, även om det tillhör ovanligheterna, och säger:
– Jag har gjort så mycket, vet du.
Noggrannare uttryckt har han: stått i gosskören Olavsgutterne och drömt om att bli Caruso, åkt till Milano och lärt sig sjunga, kommit till Sverige och blivit världsberömd i rollen som Gustaf III, fått Stravinskij som sponsor, slagit volter på Metropolitan, varit chef på Göteborgsoperan, spelat dövstum budbärare i »Aniara« och blivit husgud på Santa Fe-operan i New Mexico.
Storhetstiden var 60-talet, kanske 70-talet också. Svensk opera sålde som smöret. Ett tag var de åtta svenska sångare i New York. Det var på den tiden han lärde Pavarotti spela tennis.
– Vi sjöng i Glyndebourne i England 1964. Jag gjorde Tamino i »Trollflöjten«. Luciano var ung och höll sig till mig eftersom jag kunde italienska. Jag visade honom nog hur man skulle ha det som stjärna. Jag hade ett stort hus, fem hästar och en grass tennis court. Men han var icke bra på tennis. Jag lärde honom lite, men han slog inte bollarna över nätet. Han slog dem över staketet.
Han kan fortfarande, i soffan på Operabaren, redogöra för hur förbannad han blev när Pavarotti lämnade sin fru för att gifta om sig med sin sekreterare.
– Jag hatar honom för det. Hans hustru har gått igenom succéer och alla helvetes tider när han inte varit i form och haft nerverna utanför. Hon har stöttat honom och bäddat ner honom och tagit hand om honom. Så lämnar han henne. Man får icke göra så. Luciano är född sångare, men han sjunger ju på arenor i dag, med mikrofon. Det är inte röst. Don’t leave without American Express. Det är American Express som har gjort honom.
Han sjunger fortfarande. I sommar ska han tillbaka till Santa Fe, favoritscenen, och spela Herodes. Rösten håller än. Han testar den inför de övriga lunchgästerna när han ska ge prov på de nidsånger om Frälsningsarmén han lärde sig som ung, men inte vågade sjunga i det kristna hemmet.
På operascenen blev han emellertid mest känd för sitt skådespeleri. Han imiterar varje människa han mött. Han gnäller nasalt som gamla operachefen Set Svanholm, talar fisförnämt som Birgit Nilsson och brölar som den frejdige ekonomidirektören Hilton.
Han kan ordagrant citera New York Times utgåva från dagen efter premiären av Wagners »Siegfried« 1972. Han minns vilka kläder Harry Martinson bar när de drack pilsner ihop på Tre Remmare. Han vet med bestämdhet vilken av de nordiska kungarna som begripit opera.
– Bäst var Fredrik i Danmark, han dirigerade hovkapellet. Olav i Norge somnade, han förstod sig bara på dragspel. Carl Gustaf tycker bara om de napolitanska sångerna. Den gamla kungen var på operan ibland. Men han såg aldrig sista akten av maskeradbalen, den där Gustav III dör. Han gick hem i pausen.
Han säger så, Ragnar Ulfung, operastjärna, 79, och summerar sina historier:
– En gång gick jag och Vilhelm Moberg förbi en spegel. Då ställde sig Vilhelm och stirrade in i den och sa: Fy fan vad jag är trött på det där trynet.
