»Regeringar borde legalisera knarket«

För Tom Wainwright ställdes saker och ting på sin spets en vanlig arbetsdag för åtta år sedan. Platsen var The Economist Tower, den höga betongkolossen på 25 St. James’s Street, söder om Piccadilly i West End i London. Interiö-rerna i det nybrutala tidningshuset beskrevs senare av en av de egna journalisterna: i teknologiredaktörens rum satt två klistermärken med bilder på passagerarjetflygplan, som hade satts upp av en tidigare rumsinnehavare för tjugo år sedan. I korridorerna hängde modern konst, en hel del bra. Men ingen stannade någonsin och tittade. Hos utrikeskorre-spondenten hängde två gamla affischer om afrikansk politik, fästade med kludd på ett två meter högt skåp som aldrig hade öppnats.Journalister som varje dag ägnade sina ord en fanatisk uppmärksamhet, kunde vara närmast blinda inför sin egen arbetsmiljö. Unga arkitekter i välskurna kläder och coola glasögon brukade komma och beundra byggnaden, och dem som jobbade i den, och möttes av upplysningen att dessa lyckligt utvalda var en sort som lika gärna kunde sitta och skriva i en potatiskällare.

Ibland bröts denna upptagenhet av det egna skarpsinnet av interna mejl som upplyste om att det bjöds på en spektakulär solnedgång i väster. Från de övre våningarna blickade man då ut över hus som bara var hälften så höga som Economistbyggnaden, såg bergen i Hampstead i ett väderstreck, city i ett annat och Big Ben som en kontorsklocka i ett tredje.

Men den här dagen ställdes 28-årige Wainwright inför helt nya utsikter. Tidningens utrikesredaktör frågade om han ville bli utrikeskorrespondent i Latinamerika. På plats i Mexiko.

Wainwright, nyförlovad med en ung advokat, scannade av sitt hjärnkontor, som snabbt erinrade honom att Mexiko de senaste åren hade trappat upp kriget mot knarkcowboyerna, som med sina guldpläterade Kalasjnikovkarbiner hade dragit in landet i anarki. Antalet mördade männi-skor under året var 20 000, fem gånger så många som i hela Västeuropa.

– Jag är en allt annat än modig person och sa: »Det låter ju bra, men jag har en flickvän, hon har en karriär och jag vill inte lämna henne, och jag misstänker att hon inte är överdrivet intresserad av att bosätta sig i Mexiko just nu«, berättar Tom Wainwright.

Och vad hände?

– Redaktören tittade på mig och sa: »Mexikanska kvinnor är väldigt vackra«.

En fredag i mitten av juni 2018 sitter Tom Wainwright i en stol på ett hotellrum i Haymarket vid Hötorget i Stockholm. Hans bok »Narconomics« utkommer samma dag på svenska. Den handlar narkotikahandeln i världen, ett reportage om vad han såg och lärde sig under sina tre år i Mexiko åren 2010–2013. Han åkte alltså.

– Jag bestämde mig för att stanna i Storbritannien, gifte mig med min fästmö, men fick frågan på nytt senare samma år och tackade ja.

Boken börjar med ett besök i gränsstaden Ciudad Juarez. Där höll knarkkartellerna på att döda poliser, som om de vore tennsoldater. Kartellerna kontrollerade staden och satte upp sin logga på ett monument över dödade polismän: » Till alla som inte trodde«, följt av namnen på fyra poliser som just dödats, följt av budskapet »Till alla som inte tror«, och namnen på 17 poliser som var vid liv. Kort därpå började kartellen ta livet av polis efter polis, när ett halvt dussin var döda flydde resten i panik.

I El Salvador träffade Wainwright en knarkkung som skötte sina affärer från en cell i det fästningslika fängelset utanför San Salvador. Soldater med rånarluvor bevakade fästningen.

– Vi gick in i en kal cell med bara några plaststolar. En ärrig kalrakad och tatuerad kille mötte upp. Vi satt i hans bakugnsvarma fängelsecell. Knarkledaren var mycket vänlig. Han hade halshuggit två tonårsflickor som dejtat medlemmar från en annan kartell. Innan han dödade dem torterade han dem med en golvslip.

I »Narcoomics« fick Tom Wainwright utlopp för ett mer personligt och målande sätt att skriva än den gängse Economistprosan. Han visar att det mesta som drogkartellerna gör för att överleva och bli framgångsrika har de lånat från storföretagen: se till att kontrollera logistikkedjan för att hålla inköpspriserna nere; se till att kokabönder i Colombia, Bolivia och Peru bara kan sälja till en köpar; och inse att franchising är sättet att växa på. Precis som storföretagen diversifierar knarkkartellerna också utbudet av tjänster och varor. En tjänst man specialiserat sig på är människo­smuggling. En ny vara man börjat sälja är kristallmetamfetamin, eftersom intresset för kokain minskar i USA, liksom för marijuana. När cannabis legaliseras har efterfrågan på illegalt knark minskat.

– Det jag lärde mig i Mexiko var att för att förstå hur denna verksamhet bedrivs måste man tillämpa ekonomiska förklaringsmodeller, säger Wainwright, som tycker att myndigheter och regeringar har bortsett från detta när de förklarat krig mot kartellerna.

– Kampen mot narkotikan har hela tiden fokuserat på tillgångssidan i branschen, på att beslagta stora partier knark som man tänker sig minskar tillgången, och höjer priset. Men det finns starka skäl att i stället rikta in sig på efterfrågesidan. För det mesta tyder på att konsumenterna fortsätter att köpa lika mycket som tidigare även om priserna stiger.

Om politiker i stället riktade in sig på åtgärder som kan få människor att sluta ta droger; hälsokampanjer, bättre fritidsaktiviteter för tonåringar och rehabilitering skulle efterfrågan sjunka, menar Wainwright. Samma effekt skulle en legalisering av drogerna få.

– Vi kommer aldrig att få en värld utan droger, droger är skadliga och beroendeframkallande, och just därför borde regeringar legalisera dem. Glöm inte att i nuvarande ordning så köper folk droger olagligt och pengarna går till människor som mördar. All den energi som går till kriget mot knarket skulle kunna gå till att minska fattigdomen i världen.