»Snacka om en mäktig kärring!«

Borås lasarett. 1976. En läkare känner på Pia Sundhages knän. De gör ont och behöver opereras.

Ända sedan sexårsåldern har fotboll varit det bästa hon vet. Nu är hon sexton och spelar redan i landslaget. Men när läkaren får höra vad hon ägnar sig åt blir han bekymrad.

– Det är en tuff sport, inget för en flicka.

I stället för operation ordinerar han henne att sluta med fotbollen.

– Det var som att slå undan benen för mig. Jag gick bara därifrån, säger hon mellan lunchtuggorna 37 år senare.

Sedan den där dagen på sjukhuset har damfotbollen gjort en oerhörd resa. Och Sveriges nya förbundskapten Pia Sundhage har ständigt gått i första ledet.

När hon började spela fanns det inte ens något landslag för damer. I knattelaget i västgötska Marbäcks IF döpte tränaren henne till Pelle, eftersom reglerna inte tillät tjejer att vara med.

Som spelare hann hon göra 146 landskamper – fler än rekordinnehavaren för herrar, Thomas Ravelli. 1984 slog hon den avgörande straffen när Sverige tog EM-guld. Under åren som förbundskapten för USA har det blivit ett VM-silver och två OS-guld. Det senaste vann laget inför 83 000 åskådare på Wembley Stadium.

– Jag har sett allt, från artiklar som »ska tjejer verkligen spela fotboll?« till att damfotbollen har blivit en folkrörelse. Därför är det extra roligt att vara med nu, säger hon.

I många år var Pia Sundhages stora dröm att träna ett herrlag på elitnivå. Inte främst för att det vore roligt eller prestigefyllt, utan för att det skulle innebära att hon kunde försörja sig på fotboll. Under hela sin karriär som spelare – en av de bästa i världen – var hon tvungen att ha ett jobb vid sidan av.

Men trots att hon har utpekats som ny tränare för flera herrlag har hon aldrig fått någon sådan förfrågan. Kvinnor som tränar elitfotbollsherrar är fortfarande, 2013, ett ickeexisterande fenomen.

– Det är svårt att förstå varför, när det finns kvinnor som är chefer till och med inom bankväsendet. Tyskland leds ju av en kvinna. Snacka om mäktig kärring! Men jag tror att det handlar om att fotboll är världens största idrott. Alla kan inte curling, alla kan inte handboll, men fotboll kan de. Fotboll berör. Ska en kvinna verkligen kunna leda något som är så viktigt?

Numera kan Pia Sundhage leva – och det gott – på att träna damer. Därmed har också drömmen om herrlaget bleknat. Den känns inte viktig längre.

Sedan hon utsågs till ny förbundskapten för det svenska damlandslaget har tillvaron liknat en cirkus. Hon har gett intervjuer på löpande band och blivit enstämmigt hyllad av sportkrönikörerna. I början av januari utsågs hon till 2012 års främsta tränare på Fifa-galan i Zürich. Till sommaren väntar EM på hemmaplan.

– Allt är hysteriskt, fast på ett positivt sätt. Jag kunde inte drömma om att jag skulle få ett så varmt välkomnande.

Finns det då en känsla av revansch?

– Inte ett skit. Jag skulle kunna sitta här en hel dag och prata om hur jävliga saker har varit, men jag tror inte att det leder så långt. I stället hjälper det mig att vara tacksam och inte ta saker för givet, att jag kan tänka tillbaka: Hur var det förr egentligen? Jag har en fantastisk förmåga att glömma allt som varit dåligt. Min syster säger att jag är som en boxer. När något inte funkar så viftar jag bara på svansen och går vidare, haha!

Pia Sundhage skrattar högt och ofta. Hennes livsfilosofi är att man inte får ta sig  själv på för stort allvar. Hon är känd för att brista ut i sång både på träningsläger och presskonferenser.

Nästan lika omskrivna är hennes politiska uppfattningar. Pia Sundhage kallar sig radikal, älskar Hoola Bandoola Band och prenumererar på tidningen Proletären. På nittiotalet avfärdade hon den svenska blockpolitiken med uttalandet »det är ingen skillnad på Calle och Foten«. När hon tränade det amerikanska damlandslaget tackade hon nej till att träffa både George W Bush och Barack Obama.

Under åren i USA pratade hon ofta om att hon längtade hem till Sverige. »Lagom« hade blivit hennes favoritord, sa hon i flera intervjuer.

Nu, när hon är tillbaka, skapar hon rubriker genom att öppet kritisera sina egna spelare. Hon säger att lagets stjärnor måste skina starkare och att svenskar är för försiktiga. Har det smugit in sig lite amerikansk individualism i Pia Sundhage, trots allt?

– I mitt privata liv gillar jag det som är lagom. Men att skapa vinnare och prestera på högsta nivån, det är amerikanerna bra på. Om någon är en vinnare så gläds de åt den, i stället för att tycka att det är fel om någon lyser extra starkt. Det tror jag att det svenska damlandslaget skulle kunna ta till sig.

Pia Sundhage har även utvecklat en annan ny sida under tiden i USA. Hon har börjat prata med främlingar.

– Amerikaner är ju aldrig tysta. Nu har jag också blivit sådan. När jag står i kö vid en hiss eller något kan jag inte låta bli att fälla en rolig kommentar.