Sofi Janssons roman påminner om Kafka

Fjärilar i magen verkar inte anfäkta Sofi Jansson. En vecka innan hennes tredje roman kommer ut promenerar hon med fridsamma steg i vårsolen på Linnégatan i Göteborg. Framme vid Mykonos, den grekiska restaurang hon föreslagit, berättar hon att hon har varit föreläsningsledig. Hon går sjuksköterskeutbildningen på Sahlgrenska akademin och en ny kurs har precis dragit i gång. Men i dag har hon stannat hemma i lägenheten i Haga, haft en lugn och skön förmiddag.

– Jag har druckit kaffe. Ingen motion alls, men jag ska börja gå lite mer snart. Jag sitter stilla så mycket.

Grekiskt är gott, har hon sagt i telefon. När hon får menyn säger hon att hon brukar välja biftekia, blandfärsbiffen med fetaost. Den blir det nu också. När hon hör att hon kan välja dryck säger hon lekfullt till kyparen att champagne blir bra i så fall. 

Sofi Jansson debuterade 2007 med romanen »Sylvester och den riktiga världen« och prisnominerades för sin andra roman »Dagar med min mamma«, 2017, en finstämd berättelse om hur psykisk sjukdom ockuperar tanke- och känslolivet i en familj. Den nya romanen »Siri och Immanuel« kan sägas ta vid där den förra slutar, en berättelse om människor som bär på en sorg och en känsla av ensamhet, och börjar meddela sig med varandra om det.

Siri är högljudd och direkt och har känt sig ensam i hela sitt liv när hennes älskade bror dör. Immanuel, en stillsam kontorsarbeterare med stränga inre instruktioner om yttre ordning, har blivit dumpad av sin sambo. 

– Idén fick jag för två år sedan när min väldigt nära vän dog. Jag var helt lamslagen, och när jag hade fått lite distans började jag fundera på hur man hanterar sorgen och lär sig gå vidare. Man inser att man ändå fortsätter på något vis. 

– Man inser att alla bär på något, det kan vara separationer, att man glidit isär, eller att livet inte blivit som man har tänkt. Vissa kommer vidare, andra fastnar. Både Siri och Immanuel har vissa svårigheter att komma vidare. 

Man får Franz Kafka i tankarna, särskilt »Förvandlingen«, när man läser Sofi Jansson. Immanuel flyttar in i en ny lägenhet och knackar på granndörrarna för att presentera sig. Siri, som redan bor där, är njugg, men hon och Immanuel börjar närma sig varandra. En kväll upptäcker Immanuel en lapp på en lyktstolpe med det handskrivna budskapet »Detta är en vädjan om hjälp«, blir nyfiken, skriver en egen, klistrar upp och får svar.

I Sofi Janssons precisa prosa, när hon fångar tillvarons absurditeter, finns plats för mansfigurer med flaskskepp och gökur i hemmet, och kvinnosjälar som vägrar att vattna krukväxten hon får av arbetskamraterna och drar en lättnadens suck när den äntligen vissnar.

Siri och Immanuel skildrar liv och kontaktsökande utanför internetsamhällena.

Kyparen kommer in med två glas med isvatten och citron.

– Här kommer två gin och tonic, säger han.

– Jag beställde ju champagne, säger Sofi Jansson.

Hon smuttar på vattnet:

– På Facebook, säger hon, visar folk upp sina bästa sidor. Men när all kommunikation är offentlig, och sker så snabbt och ska innehålla bilder och åsikter och platsangivelser blir de som inte klarar av det lite utanför. Man misstror väldigt mycket offentligt, och det blir ännu en form av ensamhet.

– Det finns en frihet i att kommunicera med någon som man inte riktigt vet vem det är. Du behöver inte stå till svars. Du kan säga vad du vill utan att behöva tänka på följderna.

– Vad kommer ett möte med en människa att betyda längre fram? Man vet aldrig sådant, säger hon.

– Mycket av mitt skrivande sker när jag är ute och går. Inte så att jag går runt och antecknar, snarare går jag runt och lyssnar, börjar att skriva i mitt huvud och lär känna mina karaktärer.

– Jag har redan börjat på min nästa roman.

Blir den en fortsättning på den här?

– Nej, något helt annat.  En historisk roman som kommer att utspela sig på en helt annan plats.

Fakta | Sofi Jansson

Namn: Sofi Jansson.