Som vit i svart land

Regnet vräkte ner utan­för Mason Temple-kyrkan i Memphis, inte långt ifrån den väldiga Mississippifloden. Våren hade precis kommit till Tennessee och strejkande renhållningsarbetare hade fått journalister från hela landet att resa söderut. Det pratades om att Martin Luther King skulle tala, men Kings folk sa nej; ovädret hade utvecklats till en storm och de tyckte inte att det var lönt att han dök upp, skulle ju ändå bli glest med åhörare. Men när Ragni Lantz och hennes kollega från tidningen Ebony klev in genom kyrkdörrarna insåg de att hans medarbetare hade fel, lokalen var knökfull. Reportrarna fick ta plats på en improviserad pressläktare på själva estraden, bakom talarstolen.

En svettig och entusiastisk folkmassa trängdes för att lyssna till medborgarrättsrörelsens gigant.

– Då ringde medarbetarna till King och sa: Du behöver komma hit. Väl där gick han direkt upp i talarstolen och började tala. Han lät lika lugn som han brukade, men vi kunde se att han vred händerna bakom ryggen hela tiden. Han var stressad, berättar hon.

Ragni Lantz, en vit kvinna från Värmland, utsänd av en av USA:s mest betydelsefulla »svarta« tidningar. Det i sig var märkvärdigt. Men där och då var det ingen som tänkte på det. De hade ögonen fästa vid mannen på scenen. Han talade om att han från bergets topp hade sett det förlovade landet. Kanske skulle han inte själv få uppleva det, konstaterade han, men tillade att en människa som inte funnit något att dö för inte levde ett liv värt att leva.

– Det var ett avskedstal, säger Ragni Lantz.

– Jag var förstummad efteråt och tänkte: Vad är detta jag lyssnar till? Han var övertygad om att det fanns sådana som ville döda honom och den känslan hade nog blivit mer akut. Inom ett dygn låg han mördad utanför motellet i Memphis.

Baptistpastorn från Atlanta i Georgia, som likt mahatma Gandhi bestämt sig för att möta det vita förtrycket med icke-våld, mördades klockan 18.01 den 4 april med en gevärskula i huvudet. I år är det 50 år sedan skottet från James Earl Ray passerade genom Kings kind, trasade sönder ryggraden och tog den unge frihetskämpens liv.

Innan Ragni Lantz reste till USA skickade amerikanska ambassaden med en varning till henne och de andra studenterna.

– Rasfrågan, den skulle vi inte lägga oss i när vi kom till USA, för den kunde vi inte förstå.

Men Ragni Lantz lyssnade inte. Första uppgiften på journalistutbildningen blev att skriva en ledarartikel om raskonflikterna. Hon reste runt i landet, läste en kurs i »rasrelationer« på Fisk university i Nashville och lärde känna folk inom medborgarrättsrörelsen. Efter studierna erbjöds hon en praktikplats på Ebony i Washington DC och blev tidningens första vita medarbetare.

– Några veckor efter att jag börjat jobba fick min chef ett samtal från ett av kanslierna i regeringen som undrade om vi hade lagt ner bevakningen. Han svarade: Nej, vi är integrerade nu och har vår vita reporter på plats, säger Ragni Lantz och skrattar.

– Jag tror att de såg mig som en tillgång. Men det var bra att man var svensk, det hade nog varit svårare om jag varit vit amerikan. Vi hade väldigt bra rykte i medborgarättsrörelsen tack vare Gunnar Myrdals böcker.

Vid flera tillfällen fick hon möjlighet att höra Martin Luther King tala. Men aldrig med den hetta som den regniga kvällen i Memphis. Mordet på King skedde i en tid då han blivit alltmer frustrerad. Och alltmer närmade sig rörelsens radikal, Malcolm X. I södern hade medborgarrättsrörelsen varit framgångsrik. Men när King reste norrut ställdes han inför ett motstånd som han inte kunnat föreställa sig.

– Han mötte ett väldigt hat när han försökte komma åt bostadssegregationen. Det var ett väldigt starkt motstånd som han kanske inte var beredd på. Man hade ju fått stöd norrifrån i kampen mot södern. Men nu märkte han att det fanns samma rasism uppe i norr, vilket det fortfarande finns, säger Ragni Lantz.

Efter mordet utbröt våldsamma kravaller runt om i USA. Ragni Lantz reste till Chicago för att skriva artikeln om mordet. När hon kom tillbaka till Washington möttes hon av den fräna lukten av brandrök som låg tät även över huvudstaden. Hela USA kokade. Och när organisationer som Black power blev alltmer högljudda tvingades Lantz lämna Ebonys redaktion i Washington för att arbeta i New York.

– Som nyhetsreporter kunde jag inte jobba där längre för de vägrade att prata med en vit reporter. Det var ganska spänt och det var några episoder som gjorde att det inte var tryggt för mig.

Efter flytten till New York gifte hon sig med en av cheferna på det legendariska skivbolaget Motown records, som stått King nära. Hon lämnade Ebony och blev frilansande journalist och även nära vän med Martin Luther Kings änka Coretta Scott King. Lantz före detta man, Junius Griffin, och Coretta kämpade för att Kings födelsedag skulle bli nationell helgdag i USA, vilket den slutligen blev 1986.

Idag bor Ragni Lantz i en lägenhet i Rissne utanför Stockholm. Livet som kyrkaktiv pensionär är långt ifrån det hon levde under 60-talets raskravaller. Men frågan om hudfärg lever vidare, även i Sverige. Från både höger och vänster debatteras det vem som egentligen har rätt att uttrycka sig om minoritetsgrupper: Kan en vit säga något om en svart persons situation?

– Tolkningsföreträde tycker jag inte att vi kan ha om en annan grupp. Däremot kan man ha insikter och ha rätt att uttala både sitt stöd och åsikter om problem man ser inom gruppen. En kvinnlig författare som skriver om en manlig huvudperson har all rätt att göra det, säger Ragni Lantz.

Hon berättar om när hon i mitten av 60-talet var på uppdrag tillsammans med sin fotokollega på Ebony Washington. Ibland hände det att han fick ta intervjuobjekten åt sidan och gå i god för sin vita kollega.

– Då brukade han säga: »Hon är okej, hon är en av oss«.