Spelevinken och grundlagsändraren – Per Unckel
Långt, långt tillbaka i den grå urtiden hände det att Per Unckel – småningom bekant som den kanske mest typiska gladmoderaten, alltså den typ av högerpartister som skrattar sig fram i tillvaron mellan riksdagen och Sandhamn – fick ett obotligt intresse för grundlagen.
Detta dammiga politikområde hade revolutionär kraft, ansåg de unga moderaternas Finspångsborne ordförande.
Det var ett slags liberalt uppror. Grundlagen skulle vara mer än spelregler för politiken, den skulle skydda den enskilde också.
Individens frihet! löd slagordet.
Så Per Unckel hamnade i konstitutionsutskottet 1976 och ledde folkomröstningskampanj och gjorde karriär och blev partisekreterare och minister och till slut – en dag 1999 – hade han växt sig så stor att han försökte bli partiledare. Det gick åt helvete.
De unga högerrevolutionärerna – vars slagord löd individens frihet – skåpade ut honom som bunkergubbe. Bo Lundgren vann men försvann. Och när krutröken lagt sig hette liberalernas ledare Fredrik Reinfeldt. Som plötsligt lovade att vara lika god sosse som någonsin Göran Persson.
– Är min värsta försyndelse att jag har varit medarbetare till Carl Bildt bär jag det med högt huvud, skrockade Per Unckel och drog till Köpenhamn för att, som det sades, aldrig återvända.
Men några veckor efter att Fredrik Reinfeldt blivit statsminister löd den nymoderata linjen välkommen tillbaka och förlåt gamla synder. Per Unckel utnämndes till såväl landshövding i Stockholm som ny ordförande i Grundlagsutredningen.
Historien, liksom gladmoderaten, har en förkärlek för ironiska vändningar. Nu när han ska skriva om grundlagen ligger frågan om personval på hans bord. Ska vi ha större inslag av personval? Hur långt är statsministern beredd att gå?
– Han har ju själv gjort karriär på personvalet, säger Per Unckel bara och drar på munnen.
När Fredrik Reinfeldt var riksdagsledamot var personvalet en av få frågor som han vågade ta strid med de gamla moderaterna i.
Det är mycket unckelskt. Man käkar pizza med musslor och garvar åt politikerminnen och resonerar lite om vad det egentligen borde stå i grundlagen. Spärren i personvalet – en kandidat måste få åtta procent av partiets kryss för att kunna klättra på valsedeln – vill vissa skrota. Men Per Unckel tänker försöka gå längre än så:
– Ska du ha en riktigt bra lösning, men det är kontroversiellt både inom och mellan partierna, ska du helt slopa partiernas ordning. Kandidaterna står då i bokstavsordning på valsedeln, väljarna får kryssa sina tre favoriter, och det bestämmer vem som kommer in i riksdagen eller fullmäktige.
Han är optimistisk, förstås. Kritiken att personvalet skulle försvaga partierna erkänner han, men svarar lakoniskt att »det ju är poängen med personvalet«.
Samma slags öppning skönjer han när det gäller folkomröstningar. Inte landsomfattande sådana – »på den centrala nivån är jag konservativ« – men lokalt.
I dag finns folkinitiativet. Medborgarna kan samla namn för en folkomröstning och kommunfullmäktige har skyldighet att behandla förslaget.
Men nästan alltid, enligt Per Unckel, säger fullmäktige nej. Han vill tvinga lokalpolitikerna att låta invånarna säga sitt. Pressa fram en kalifornisk stil, där man vid vanliga val nästan alltid också har folkomröstningar i tre, fyra frågor.
– Det är ju inte konstigt att folk blir förbannade som det är nu. De har jobbat och samlat namn och sedan säger politikerna bara nej. Det ökar föraktet för politiken och det är inte acceptabelt att vi struntar i den utvecklingen. Om säg tio procent av folket krävt folkomröstning om var en ny väg ska dras så ska det också bli det. Jag kan tänka mig en sådan skärpning av lagen.
Makten ska ner till medborgarna. Individens frihet, lyder slagordet. Fortfarande.
Den gamle liberale revolutionären ska få politikerna i Grundlagsutredningen att komma överens om att minska politikernas makt. Två år har han på sig.
Det var nästan exakt så länge han stod ut i moderattoppen efter att Carl Bildt hade avgått. En sorglig sorti var det, sedd från läktaren. Per Unckel, den moderata trotjänaren och chefsideologen, försökte fåfängt besegra Bo Lundgren i kampen om partiledarskapet. Men var man Carl Bildts edsvurne var det kört.
Tiden själv, och ungdomsförbundets Tove Lifvendahl, knuffade bort dem. Steg för steg trycktes Per Unckel ut.
Nu pratar han inte mycket om det. Nu när bunkergubbarna är inne i andra andningen och en efter en får uppdrag av Fredrik Reinfeldt.
Han säger bara att han inte ser sig som politiker längre. Och försöker fly till ett skämt om att han slutat dricka mjölk till kaffet sedan han en gång i Köpenhamn beskådat en påfyllning av mjölk i kaffeautomaten.
– Då såg jag vad det var för fetthalt. Sedan dess har jag slutat med mjölk, flinar han.
Han är gladmoderaten som fick se sitt partiprogram kastas i papperskorgen av Fredrik Reinfeldt. Går Grundlagsutredningen samma väg?