Spelprofessorn Jonas Linderoth: »Kom igen vänstern, börja spela Dota!«

Text: Josef Kristensen

Publicerad 2019-10-10

Bild: Ola Kjelbye

Jäktande mellan seminarier på Bokmässan sätter han sig och tar en tugga av »den första bullen han ätit på år och dar« och en klunk apelsinjuice. Han har precis hållit ett föredrag om hur spel kan användas i pedagogiska syften och konstaterar att han fick med sig ett sugrör.

– Nu får jag väl fan för att jag dricker ur sugrör också, haha! »Professorn stöder inte Greta – dricker ur plastsugrör.«

Jonas Linderoth är professor i medier, estetik och berättande på högskolan i Skövde och i pedagogik vid Försvarshögskolan.

På Bokmässan har han tryckt in så många seminarier som möjligt på två dagar. En av de saker som han håller föredrag om är varför spel är viktigt att förstå som kulturyttring. Linderoth redogör för två faktorer han stött på i sin forskning som bidragit till varför spel blivit så populärt.

– Ett spel som har en oviss utgång där du inte vet hur det ska gå, har en förmåga att trycka undan allt annat. Erving Goffman började på 60-talet prata om att spel hade det han kallade »engrossment«, känslan av att få vara här och nu. Det kan vara så enkelt som att snurra på ett chokladhjul och under den tiden hjulet snurrar så vet du inte hur det ska gå och då försvinner allt annat.

– Andra spel innehåller något som jag kallat för »the illusion of learning« i min forskning. Avataren blir bättre vilket gör att spelutmaningarna verkar lättare. Och det är ju oerhört behagligt att få känna sig mer kompetent, fast du gör det utan att behöva utsättas för den kognitiva belastning som verkligt lärande är – för verkligt lärande är jobbigt.

LÄS OCKSÅ: Lunch med Rojda Sekersöz

Jonas Linderoth är noga med att poängtera att spel inte är ett barn- och ungdomskulturellt fenomen. Han jämför försäljningen av Volvo Personvagnar och spelföretaget King.com, där biltillverkaren såldes för 13 miljarder och mobilspelsföretaget för 55 miljarder.

Samtidigt menar Linderoth att spel som medieform har en unik utmaning när det kommer till konstnärligt uttryck.

– En kollega, Arne Kjell Vikhagen, skrev en utmärkt doktorsavhandling om relationen mellan konst och spel. Och jag delar hans slutsats att, i ett konstverk måste konstnären ha en integritet och vilja säga något med sitt verk. Det är väldigt svårt att förena spel som innehåller upptäckande och där spelare ska ha frihet att göra vad de vill, med att inta någon filosofisk ståndpunkt.

Vad tror du behövs för att spel ska etablera sig som kulturyttring?

– Jag vill säga att det behövs mer seriösa teman, som i »Bioshock infinite«. Å andra sidan finns det en risk att vi inte uppskattar hur jävla bra många spel är i dag.

LÄS OCKSÅ: Lunch med Anna Takanen

Han drar en parallell till musik.

– Jag är orolig för att vi i spelvärlden ibland transformerar Black Sabbath till kristen hårdrock. Black Sabbath är Black Sabbath, de har en schysst basgång som har ett egenvärde. Det måste inte alltid vara skäggkontemplation på operan. Jag tror inte att vi behöver göra någonting för att spel ska etablera sig i populärkulturen, det handlar om en generationsfråga.

Han spelar själv och beskriver sig som en »stor men dålig Dotaspelare«. Dota (»Defense of the ancients«) är ett multiplayer-onlinespel med cirka 12 miljoner aktiva spelare per månad. Det är spelet som spelas i The International, e-sportturneringen med den största prissumman, i år över 30 miljoner dollar.

– Jag skrev någonting på Twitter om Dota och tydligen så följer Hanif Bali mig för han svarade och ville möta mig på spelet. Men det blev aldrig av.

Hade du ställt upp på en match i dag?

– Det vet jag inte. Jag tror vi har kunnat ha bra diskussioner, han har förstått något som många andra politiker inte har om framtida väljare och gamers. Så vänstern, kom igen! Johannes Klenell, börja spela Dota!

– Åh, det hade varit så sjukt roligt att sätta ihop ett lag med politiker.

***