Stadsmissionens socialchef: »Vi märkte tidigt en enorm privat oro«

Det är inte så många som vet att den finns, den lilla uteserveringen på Stadsmissionens cafés bakgård i Gamla stan. Det gör den också restriktionslämpligt glest befolkad, men även i övrigt är Gamla stan tämligen tomt. Turister och flanörer lyser med sin frånvaro trots vårvärmen.

Hos Stadsmissionen är det dock fullt, säger Jonas Wihlstrand.

– Vi har över tusen personer om dagen i våra dagverksamheter. Behoven är jättestora. Häromdagen delade vi ut 250 matpaket på tre timmar på ett av våra ställen.

Han är socialchef på Stockholms stadsmission och beskriver sitt jobb och organisationen som »en liten kommun«, med akutboenden, presentkort på mat och kläder.

– Människor kommer med behov och vi försöker hjälpa dem med jobb, hem och nätverk, berättar han.

Det är de tre pelarna i en människas liv. Ett hem. Jobb och försörjning. Släkt och vänner. Det är vad som skapar en stabil tillvaro. Jonas Wihlstrand har sett det hända många gånger

– Det är mycket vanligare än man tror. Det kan handla om en arbetslöshet utan att man är förberedd på det och har en buffert. Så pajar relationen därhemma. Har du tappat två av dessa tre ligger du plötsligt risigt till.  Då är det lätt att man börjar självmedicinera. Allt yngre människor hamnar där, på alltmer komplexa sätt. Det är ofta helt »normala « liv, säger han och markerar citationstecknen i luften.

– Folk runt omkring tänker att det är en gammal A-lagare men frågar inte om bakgrunden.

Vad händer med de mest utsatta, de redan fattiga i dessa coronatider? Hur stannar man hemma i karantän när man inte har något hem?

Jonas Wihlstrand nickar igenkännande. Den frågan har han fått många gånger nu–av deras deltagare, det vill säga de som deltar i Stockholms stadsmissions verksamhet. De är lika oroade av att smittas och sprida smitta som alla andra, säger han, och berättar att Niklas Eklund, ordförande för Brukarföreningen i Stockholm [de som använder droger red anm], hörde av sig för ett tag sedan:

– Han ringde: »Våra medlemmar är väldigt rädda. Hjälp oss med hygienen, hur ska vi tvätta händerna? Vi vill också motverka smittspridningen och följa restriktionerna.«.

Coronakrisen kan delas in i faser för Stockholms stadsmission. I början var utmaningen att nå ut med information om läget på många språk.

– Vi märkte tidigt en enorm privat oro: »Vad händer mig om jag blir sjuk? Alla pratar om att gå hem – men jag har inget hem. Hur ska man tvätta sig?«

Många tiggare eller andra EU-migranter reste till sina hemländer i ett tidigt skede, men de som blev kvar har svårt att ta sig hem nu när gränserna är stängda.

När gymnasierna stängde fick Stockholms stadsmission göra nya bekantskaper. Ungdomar kom, berättar Jonas Wihlstrand:

»Vi har inget wifi hemma, kan jag få plugga här? Kan jag få äta här? Jag brukar fixa maten på skolan för vi har inte så mycket hemma.«

– Jag trodde att det skulle ta längre tid, men det tog bara några dagar, säger han beklämd.

Nästa grupp är kategorien ensamstående mammor med två barn. De som jobbar med osäkra anställningar i besöksnäring eller service. De första som åker ut när tiderna blir sämre.

– Det är personer vi inte brukar möta.

Men när andra stänger och går hem i karantän – då går hjälporganisationer och civilsamhället i gång. Att stänga var det inte tal om:

– Om det är någon gång vi behövs, så är det nu. Vi hjälper till med mat och man kan sitta och plugga hos oss. Och aldrig i livet att vi stänger ner sommarens kollon!

En annan grupp som strömmade till var nya volontärer:

– Jag blir nästan tårögd. Så många privatpersoner och företag som har engagerat sig! Jag vill ta tillfället och säga: Tack!

Många volontärer är gamla och kan inte komma, då kommer nya, unga och kör hem mat åt de gamla som annars brukar komma och äta. En ny verksamhet är Digitala livsberättelser; gruppsamtal på telefon med gamla som sitter isolerade.

– Det är intressant att följa dessa nya sätt att hjälpa.

Jonas Wihlstrand hoppas också på mer ljus på bostadspolitiken.

– Sverige har varit väldigt bra på det, men vi har inte haft en nationell bostadspolitik på 20–30 år. Där trångboddheten är stor sprids smittan mer.

***

FAKTA: Jonas Wihlstrand

Född: 1970.

Gör: Socialchef, Stockholms stadsmission.

Bor: Farsta.

Drivs av: Jag är väldigt intresserad av människor och mänskliga relationer.

Åt: Thaigryta med ris på Stadsmissionens café i Grillska huset, Gamla stan i Stockholm.