»Statsmakterna ville ha en annan«

Det ekar under det välvda glastaket i Tensta centrum, språken blandas. Här trivs Maria Lind. Nyligen lämnade hon New York, där hon under tre år var chef för masterprogrammet på Center for Curatorial Studies på toppskolan Bard College. Hon har gjort sig ett namn världen över som konstprofil och curator av samtidskonst, alltså att ordna konstutställningar, och hon konkurrerade med Daniel Birnbaum om jobbet som chef för Moderna museet. Om hon är ledsen över att hon inte fick det jobbet? Tveksamt.

– Det var roligt att få vara en av kandidaterna, men statsmakterna ville ha en annan inriktning än den jag representerar.

Maria Lind vill ifrågasätta hur man arbetar med konst och utställningar, inte göra som man brukar för att alla ska vara nöjda.

Så hur vill du arbeta?

– Nära konstnärerna, utveckla nya idéer, fundera över vilka format man kan arbeta med just nu här i Tensta.

Format?

– Ja, vad just det här projektet behöver för att dess potential bäst ska komma fram. Ofta upprepas formatet på institutionerna. Konsten visas på samma sätt. Det är rationellt, löpande band. Men formatet, sättet man visar konsten på, ska passa just den konstnärens verk.

Hon säger att samtidskonsten är som en svamp som suger upp andra förståelseformer, till exempel vetenskap, politik, religion, filosofi, och skapar något nytt. Den hjälper oss att förstå verkligheten, förhålla oss till den och att se mönster. Därför måste den få de bästa förutsättningar att nå fram.

Maria Linds konstintresse väcktes på allvar när hon var med sin farfar och farmor på Waldemarsudde. Tänk att någon, prins Eugen, hade levt med konst här, utövat konst här, i den här fantastiska miljön. Hon var sexton år och hade blivit drabbad. Hon tjatade sig till ett jobb som vakt för att få vistas där, och efter ett år fick hon börja guida.

Hennes ögon var tidigt vana vid konst, för just farmor och farfar hade fina saker på väggarna. Det hängde samman med att farfars far redan som tonåring blev fascinerad av samtida konstnärer. På väggen i köket i Riddarhyttan hängde han upp en reproduktion av en Picasso och hans mormor trodde att pojken blivit tokig. När »pojken« blev vuxen samlade han pengar i en plåtburk på spiselkransen och köpte små och inte så dyra verk av X:et, Amelin, Olle Olsson.

Maria Lind läste sedan konstvetenskap, ryska, feministisk teori och semiotik, läran om tecken. Hon studerade i New York, och arbetade på olika håll i världen som konstchef och curator.

Varför ville du bli chef för Tensta konsthall?

– För att konsthallen ligger inbäddad i vardagsväven här i Tensta och det är ovanligt för en konstinstitution. En vardagsväv som står för mycket som är typiskt och intressant med vår tid. Kons­ten ligger runt knuten. Konsthallen har en historia, men den är inte jättetung. Jag tror det blir lättare att använda nya grepp, för förväntningarna är inte desamma som på en mer etablerad institution.

Maria Lind har inte bara landat i Tensta och tyckt att miljön är exotisk, på det sätt som en medelklassvensk från innerstan kan göra. Hon är sedan barndomen förtrogen med både Tensta och Rinkeby.

– Farmor och farfar flyttade till det första huset som stod färdigt i Rinkeby. Det var 1969 och allt var bara lera. I slutet av 70-talet flyttade gammelfarmor till Tensta och jag sprang hit till Apoteket och köpte medicin till henne.

Barnbarnet har stora ambitioner för konsthallen. Hon vill att den ska bli »en spelare att räkna med i Sverige och internationellt«. Samtidigt ska den spela en lokal roll, och Maria Lind vill här tänka nytt kring hur man förmedlar konst.

Exempelvis kommer Hinrich Sachs, professor på Konsthögskolan i Stockholm, nästa år att samarbeta med en skola i Tensta. Han ska tillsammans med eleverna göra en utställning kring karaktärerna i »Sesame Street«, den amerikanska tv-serien för barn som visades i Sverige på 70-talet. Lokala tv-företag världen över har visat serien på licens och lagt till nya, lokala karaktärer. Det har ofta blivit små rebeller, som på detta sätt skapat intressanta kulturella avlagringar. I Sydafrika till exempel lade man till en femårig flicka som hade aids.

– Hinrich och skoleleverna ska jobba i konsthallen, göra dockor och kostymer i naturlig storlek och dessutom lägga till och skapa en Tenstakaraktär, säger Maria Lind.

Hon tänker också använda klassisk folkbildning och kvällskurser för att försöka skapa ett slags universitet med seminarier och kurser kring samtidskonst.

Men om Tensta konsthall ska kunna bli den spjutspets nationellt och internationellt, som hon hoppas, måste konsthallen lämna projektstadiet och bli en institution, bli starkare och mer stabil.

– Budgeten är galet liten och jag hoppas få stöd av modiga mecenater, sådana som vågar satsa på experimentell konst och är öppna för konst som inte är så lätt att samla.

Samtidigt som hon förbereder framtiden i konsthallen, undervisar hon i konst på Konstfack och är på väg till Mexico City för att arbeta med en utställning om abstraktion. Delar av just den utställningen kommer så småningom också till Tensta.