Stellan Skarsgård: »Jag erkänner inga auktoriteter«

Genom att varva prestigefilmer som »Breaking the Waves« med klassiska Hollywoodproduktioner som »Exorcisten« och »Pirates of the Carribean«, har Sveriges främste skådespelare axlat Max von Sydows mantel. Ett soldränkt Göteborg mötte sin förlorade son Stellan Skarsgård, som nu är aktuell som målaren Francisco Goya i Milos Formans senaste film.

– Jag har ingen aning om varför Milos valde mig. Men jag ifrågasatte det inte heller, för jag ville hemskt gärna göra rollen, säger Stellan Skarsgård, som är på plats i hotellets bästa svit för att göra press under den pågående filmfestivalen.

Han påstår att hans stora aptit på spansk mat gjorde att han slapp lösmagen under inspelningen. Av detta syns föga nu. Stellan Skarsgård är som alltid ståtlig och till synes utan särskilt många extrakilon. Hans långa utlandskarriär tycks ha gjort honom högst ödmjuk och extremt självsäker på samma gång, en man lyckligt fri från poser och ironi.

Efter tio år på Dramaten slog en 31-årig Stellan Skarsgård igenom på vita duken som harmynt bonddräng i »Den enfaldige mördaren« 1982. För rollen belönades han med såväl Guldbagge som Silverbjörn i Berlin. Några år senare sa Skarsgård upp sig från teatern och sedan dess har det varit film för hela slanten.

Producenten till »Goya’s Ghosts«, Saul Zaentz, har beskrivit Skarsgård som »en skådespelare man minns, inte som Stellan Skarsgård, utan som den karaktär han spelar i varje enskild film«. Mannen mittemot mig tycks gilla framställningen.

– Det är precis så jag vill att det ska vara. Jag är inte intresserad av hur Stellan Skarsgård framstår, utan av rollen som sådan.

I filmen får vi se hovmålaren Goya porträttera både sin vackra musa (Natalie Portman) och kyrkans potentater. Men också samtidsskildraren Goya, som återskapar våld och tortyr i inkvisitionens Spanien. En artist som slits mellan två världar, där kampen för brödfödan riskerar att bryta ner samvetet.

Av sammanhanget känner jag mig manad att fråga om Stellan Skarsgård – skådespelaren som hoppar från ren experimentellfilm till kommersiell utförsäljning – kan känna igen sig i Goyas anpasslighet.

– Jag erkänner över huvud taget inga auktoriteter, annat än kompetensauktoriteter, säger Stellan Skarsgård utan att blinka. Om jag jobbar med en stor regissör då medger jag bara auktoritet på det område där han är bättre än jag. Men alla bra filmer kommer från ett subjekt: regissören, och det är han som måste fatta besluten, säger Skarsgård och undviker därmed delvis frågan.

En del storregissörer har det blivit genom åren. Från Alf Sjöberg och Ingmar Bergman på scen till Gus van Sant, Steven Spielberg och Lars von Trier på vita duken. Milos Forman, mannen bakom filmer som »Gökboet« och »Amadeus«, utgör ännu en i raden av digniteter.

Hur är Forman som regissör?

– Noggrann fast på ett lättsinnigt sätt. Han tar inte skit men det finns inget av pedant i honom. Och han är helt öppen för vilka förslag som helst, från vem som helst. Han spelar heller inte regissör på inspelningsplatsen, för han vet att han är en.

Vad säger du om Ingmar Bergman?

– En mästerlig regissör, helt klart ett geni. Men han är också patologiskt kontrollfreak, han vill kontrollera inte bara vad man gör på scenen utan också privat. Vilket gör att jag inte kan vara helt öppen med honom; han stjäl något från mig. Lars von Trier är också kontrollfreak. Men till skillnad från Bergman vill Lasse inte lägga sig i andras liv. Hela hans verksamhet har gått ut på att förstöra möjligheterna att kontrollera, att bekämpa sitt kontrollbehov. Lasse är en av de regissörer som jag kan identifiera mig med mest.

Kolleger brukar beskriva dig som extremt professionell. Själv får du kalla kårar av att bli omtalad som professionell. Hur går det ihop?

– Jag är tekniskt väldigt skicklig men jag försöker hela tiden bekämpa min skicklighet.

Visserligen kan den skapa eleganta föreställningar, men som skådespelare måste man bryta ner det eleganta. Bosse Widerberg sa en gång: »Jag vet att ni kan det här, men jag vill inte se era verktyg, för jag vill ha liv, ni ska vara lika bra som amatörerna i filmen.«

Jag förstår precis vad han menar.

Hur hanterar du stjärnskådespelare?

– Jag behandlar Robert de Niro på samma sätt som jag behandlar killen som tömmer toaletten i min trailer.

Är du mer skickad för film än teater?

– Svårt att säga, i huvudsak är det ju mina egna val som har styrt; att jag sa upp mig från Dramaten var inte för att gå in i filmvärlden, även om det blev så. Samtidigt är livet som att segla på ett löv i framrusande flod; möjligtvis kan du ändra kursen lite, men färdriktningen är densamma. Det är inte så att jag är fatalist, för något slags kontroll har man ju, men inte är det så jävla mycket, säger Stellan Skarsgård och kastar in en andra portion snus efter lunch.

Några planer på att återgå till scenen eller att regissera själv har inte Stellan Skarsgård.

– Jag är alldeles för rastlös, jag kommer nog att hålla på med det här tills jag dör.