Susanne Ljung: »Jag frågade Don om han var ett bra kap«

»Jag gjorde bort mig totalt i går. Jag såg Susanne Ljung på en fest och var bara tvungen att gå fram till henne och berätta hur cool jag tycker hon är.« Väninnans bekännelse får snabbt bifall. Vi är alla hyfsat unga kvinnliga journalister, och enas i inlägg efter inlägg att Susanne Ljung är en förebild. Cool, helt enkelt.

Ett knappt år senare förklarar Susanne Ljung för mig att insikten att man kan få träffa vem man vill, var något av det allra häftigaste med att bli journalist. Hur hon 19 år gammal skickade in en artikel till tidningen Schlager, blev erbjuden jobb, och sen satt där med världen för sina fötter och med alla spännande människor bara ett telefonsamtal bort. Ett av de första gick till Jane Bark.

– Jag är uppväxt med hennes illustrationer. Hon var väldigt poppis på den tiden och tecknade mycket i Femina, och jag var nyfiken på henne. När du ringde mig och sa att hon skulle göra porträttet till den här intervjun kändes det som cirkeln var sluten. Fast jag är inte säker på att hon kommer ihåg mig.

Jane själv är tyvärr utomlands. Men jag plåtar Susanne och lovar att hälsa henne.

Vi dricker kaffe och pratar om det ytliga. Om hur hon som journalist alltid intresserat sig för det som andra gärna fnyst åt. Mode, smink, krämer och shopping. Grävt och borrat där andra bara ser yta. Något som många ägnar sig åt i dag, men som Susanne var tämligen ensam om på 80-talet. Jag frågar om hon aldrig behövt rättfärdiga sig, bevisa att hon är smart.

– Nej, faktiskt inte. Jag började som musikjournalist och var nästan den enda kvinnan på den tiden, men jag tycker alltid att jag blivit tagen på allvar. Det var i och för sig en kvinna på radion som sa i något program att det var kul att sådana som jag kom fram, men så la hon till ett »man vet ju förstås inte om det är för att hon är tjej…«. Jag blev så klart förbannad, men har väl lagt det bakom mig, jag kommer ju inte ens ihåg vad hon hette, skrattar hon.

Tidningen Schlager byttes mot Expressen, som så småningom ledde till tv och till Jacobs Dahlins kultprogram »Jacobs stege«. Det var sent 80-tal, Don Johnson en av de stora stjärnorna. Susanne Ljung intervjuade honom två gånger. Jag har ett svagt minne av den första, hur »Miami Vice«-stjärnan flörtar vilt med den unga blondinen. Susanne berättar att Don Johnson tvärnitade mitt i det vanliga inövade tugget när hon frågade honom om han var ett bra kap.

– Vad fan säger du, frågade han, sedan började han gapskratta och intervjun blev jättebra, berättar Susanne.

Andra gången var inte fullt lika lyckad. Hemglass hade flugit in Don Johnson till Stockholm för att göra reklam för sin nya storsäljare, Miami Ice.

– Han var på skitdåligt humör. Tyckte väl att det var förnedrande att göra reklam för glass. Precis då hade storleken på hans organ blivit omskrivet i boken »Confessions of a groupie«, jag frågade honom hur det kändes. Don Johnson blev sur och muttrade något sammanbitet.

I väninnekretsen enas vi om att Susanne Ljung är glamorös. Att Damernas Värld är en sämre tidning sen hon slutade som chefredaktör, att hon blivit en auktoritet på det ytliga genom sina otaliga krönikor och medverkan i tv-paneler, och att hon verkar ha en frilanstillvaro man kan avundas. Dessutom enas vi om att det är starkt att hon valt att inte skaffa barn. Jag frågar henne om det är helt frivilligt, men skäms nästan när jag ställer frågan, ifall det inte skulle vara det.

– Det där är så stigmatiserat. Jag sa redan för 15 år sen i ett tv-program att jag inte ville ha barn. Det blev ett ramaskri, samtidigt som många tyckte att det var skönt att någon äntligen var ärlig. Jag har aldrig någonsin haft babylängtan. En del säger att det bara beror på att jag inte har träffat rätt man. Men det har jag.

Jag frågar om hon aldrig varit rädd för att ångra sig, och får svaret att det är en risk man får ta, men att hon för säkerhets skull har garderat sig med gudbarn. Vi har katter i stället, säger hon.
»Vi« syftar på maken, som är konstnär och bor i New York. De gifte sig på Susannes 40-årsdag, i biblioteket på det svenska residenset, och pendlar till varandra. Men hon har inga planer på att flytta dit.

– New York håller på att förändras, till det sämre. Det är en stad som mer och mer blir för de riktigt rika. Jag är där varannan månad, några veckor i stöten. Sen kommer han hit under längre perioder. Vi delar upp det. Jag gillar att vara i Stockholm, jag skriver på svenska och jag tror man blir lite borta om man bara sitter i New York.

Då flyttar Susanne Ljung hellre till Grekland. Två böcker om landet har det blivit, båda om den grekiska övärlden, nu vill hon utforska fastlandet. Säger att det måste varit hennes hemland i ett tidigare liv och att hon kan längta till Grekland så att hon nästan går i bitar. Att det kanske är ett ålderstecken, men att hon hellre åker tillbaka än till nya ställen. Hon behöver inte nya kickar.
Vi skiljs åt ute på Mariatorget, Susanne tackar för att jag ville intervjua henne. Jag känner att trots att jag jobbat som journalist i snart tio år, är jag fortfarande glad åt att man kan få träffa nästan vem man vill.