Suzanne Osten: »Mycket skit på Stadsteatern«

Många säger att hon har revolutionerat barn- och ungdomsteatern. Hon är en av Sveriges mest stridbara regissörer och en betydelsefull feminist. Nu sitter Suzanne Osten i gatubullret på en solig trottoarservering och talar kulturpolitik, pengar och lögner. Hon har just gått till offentligt generalangrepp i landets största morgontidning mot politikerna för att de inte satsar på kulturen, i det här fallet hennes egen scen. Unga Klara på Stockholms stadsteater har byggts upp med målet att det ska vara en experimentverkstad, och rikta sig till den unga publiken. Men nu är verksamheten hotad. Det finns inga pengar.

Suzanne Osten är arg, anser att Stockholms stadsteaters chef Benny Fredriksson viker sig alldeles för lätt för politikernas krav på lönsamhet. Hon menar att för bara tio år sedan fick kulturen kosta. »Det här handlar om småpengar. Sverige är ett rikt land« , fnyser hon irriterat. Osten gillar inte att ha överrock, »jag har aldrig gjort vad nån gubbe sagt åt mig«.

– Förut var det inte riktigt snyggt att tjäna pengar inom konst och teater. Så är det inte längre. Nu är det bara lönsamhet som gäller. Men det är inte alltid det bästa inom teatern som säljer mest. Det visas mycket skit på Stadsteatern, säger hon.

Suzanne Osten vill att all teater ska vara ifrågasättande, undersöka sakernas tillstånd. Inte backa för det udda. Teatern var livsnödvändig för henne när hon växte upp i ett kaotiskt hem med en psykiskt sjuk mamma, som hon senare gjorde film om. Hon menar att en stark konst- eller teaterupplevelse kan vara avgörande för en ung människa, framför allt om de har det tufft. »Vi skulle kunna ha gratis föreställningar. Det handlar om så lite pengar.«

Hon tycker att politikerna i dag visar ett kulturförakt. På båda sidor om blockgränserna. Och undrar samtidigt hur medborgarna i landet Sverige tänker, vad de har för ideal och om de vill göra något annat än att shoppa.

– Varför är det bara vi som jobbar inom kulturen som bryr oss om den, varför är fotboll viktigare?

Ostens verk är nästan alltid politiska i den meningen att hon granskar männi­skors villkor i samhället. Och tidigare funderade hon faktiskt på att bli politiker.

– Jag har varit sugen på det, men insett att det inte skulle funka, jag skulle bli överkörd, och jag gitter inte intrigera så som man gör i politiken. Det politiska spelet är skoningslöst. Nej, man ska vara där man gör mest nytta.

Folk som passerar uteserveringen stannar hela tiden till för att hälsa på henne och prata, bland andra regissören Jens Ohlin och skådespelaren Gösta Bredefeldt. De klappar henne uppmuntrande. Hon säger att hon känner ett starkt stöd, men de flesta vill vara anonyma. Inte synas. Det är kanske svårt nog att få jobb som skådespelare i det här landet och den här stan som det är, utan att hamna i rampljuset på fel scen. Det gäller att inte bli en besvärlig människa.

– Människor är väldigt rädda i dag. Rädda för allt, säger Suzanne Osten.

Vägg i vägg med caféet där vi sitter och fryser ligger Folkoperan, där Osten för närvarande regisserar »Glada änkan«, en operett från 1905. En märklig pjäs för en feminist att sätta upp, kan man tycka. En historia om en rik änka som mäktiga män smider planer för att gifta bort med en lämplig part. Inte så omstörtande. Osten håller inte med.

– Det här handlar ju om en kvinnas revansch. Men visst behövde den bearbetas, vi har gjort den till en modern kärleksberättelse.

Den glada änkan tar kanske makten över sitt liv. Men hur är det med svenska kvinnors makt?

– Många tjejer är väldigt kaxiga i dag, de tar mindre skit, medan vi som var med i starten av Grupp 8 alla hade dåliga män. Och det finns fler kvinnor på maktposter i dag, men de har mindre att säga till om. Så är det på Filminstitutet, där finns mycket fler kvinnor nu än tidigare, men de har inga pengar. För att kunna göra film måste man ha en kraftfull manlig producent.

Det blir lite tyst när hon sagt det. För att det inte finns så mycket mer att tillägga, och kanske för att det måste kännas sorgligt för en tidig drivande medlem av Grupp 8 att slå fast detta faktum år 2008. Det är kanske också något av en personlig sorg, eftersom Suzanne Osten, en prisbelönt dramatiker som gillar att göra film, inte får tillfälle särskilt ofta eftersom hon inte får pengar. Hon konstaterar att hennes Guldbaggebelönade film »Bröderna Mozart«, som var en stor framgång när den kom 1986, både kommersiellt och konstnärligt, knappast hade betraktats som någon succé i dag. Om den ens hade blivit till.

Suzanne Osten lär ha varit en av slutkandidaterna till posten som chef för Dramaten. Och hon hade gärna tagit det jobbet.

– Det hade varit intressant, jag hade gillat att skapa en ny nationalteater.

Varför förlorade hon slutstriden? Är hon helt enkelt en av dessa »Besvärliga människor« som hon satte upp en pjäs om för några år sedan? Är hon det, är hon kanske ändå inte besvärlig nog. För Osten får inget gehör för sitt upprop om teaterns och kulturens kris. Kvar på Stockholms stadsteater blir kriminalfarsen »Arsenik och gamla spetsar«, och ett sparpaket.