Sven-Bertil Taube, kändisbarn och multiartist

Sven-Bertil Taube väntar utanför Storkyrkan i Gamla stan i Stockholm när jag ska hämta upp honom med en taxi. Han har just provat kostymer till filminspelningen av Stieg Larssons Millenniumtrilogi – där Taube spelar den gamle affärsmannen Henrik Wanger – och är packad och redo för att flyga hem till London. Vi åker mot Arlanda och får snabbt i gång ett slalomsamtal om synproblem, ungdomskultur och bristen på hobbyer. Och en hastig undring om affärer. Jag tycker mig minnas ha läst att den 73-årige Sven-Bertil Taube anser sig vara för fattig för att gå i pension. Har han gjort för många dåliga affärer under sin karriär?

– Haha, nej, jag har inte gjort några affärer alls. Men jag har en familj att försörja. Det är inte så att jag måste jobba, men det är kul så länge man får vara med. Någon riktig pensionär blir jag nog aldrig.

Visserligen har Sven-Bertil Taube på senare år blivit en »hemmapappa«, och säger att han kan trivas med att skrota runt i lägenheten eller gå ned i tofflorna och handla mjölk utan att någon känner igen honom. Dessutom åker han gratis buss och tunnelbana i London på sitt pensionärskort. Men i ärlighetens namn har han för få intressen utanför arbetet för att kunna bli heltidspensionär. Att Sven-Bertil Taube levt i musiker- och skådespelarkretsar hela sitt liv har präglat honom starkt – under vårt samtal refererar han ständigt till gamla kollegor, citerar Bergman och minns sina rollers karaktärsdrag.

Jobbet har varit och är hans liv.

Seglingen var ett stort intresse under en period – och ridning, kommer Sven-Bertil Taube på efter en stunds funderande – men i övrigt är det jobbet som slukat upp hans tid. Och segelbåten var han dessutom tvungen att sälja efter att revisorn granskat kostnaderna för Sven-Bertils långa seglingar i Medelhavet och Atlanten, och tvingats fråga om det var Queen Elizabeth II som han flöt kring på.

– Det är först på senare år som jag blivit hemmapappa och intresserat mig för det livet, tidigare har karriären alltid kommit först. Nu har jag en ung son och en ung fru, de fyller mina lediga dagar.

Med barn kommer ofta nya intressen, försöker jag hävda och undrar om Sven-Bertil blev en fotbollsfarsa sedan numera 14-årige sonen Felix kom in i bilden.

– Nej, det skulle väl vara tennispappa då, men jag kan inget om sådant, och i dag ser jag ju inte ens bollen. Jag följer med på matcherna när Felix spelar, och bär på smörgåspåsen.

I höstas släppte Sven-Bertil Taube skivan »Alderville Road« med tolkningar av sin fars visor, inspelade i hans lägenhet på just Alderville Road i Londonstadsdelen Fulham. Skivan gästas av Lisa Nilsson och Håkan Hellström. Jag frågar om deras gästspel är en del av en strategi att nå yngre lyssnare, eller åtminstone vinna lite kredd i yngre läger?

– Jag är rätt lat och hänger inte med något vidare kring vad som händer i populärkulturen, jag är väl inte heller så intresserad. Men visst, jag har märkt att det börjat komma en ny, yngre publik på mina konserter, en ny generation som får upptäcka Taube, precis som jag fick upptäcka min Bellman i 15-årsåldern.

Vad har den yngre generationens musiker att lära från din?

– En brist som många nya artister har är att de slarvar med artikuleringen, det är svårt att höra vad de sjunger, det låter ju inte naturligare bara för att man sluddrar.

När i din karriär var du som bäst?

– Under Dramatenåren. Första tiden släppte jag parallellt min första Bellmanskiva, det var en kreativ och rolig tid, och jag fick jobba med många begåvade människor.

Upplevde du någon missunnsamhet i början av din karriär, från kollegor på Dramaten, eftersom du hade en kändispappa?

– Nej, det berördes jag aldrig av. Gjorde man något bra fick man höra det, det fanns en oerhörd vänlighet och kärlek. Ibland kanske jag kände mig tvungen att bevisa vad jag kunde några fler gånger än andra, men det var mest för publiken, inte kollegorna.

Taxin stannar utanför Arlandas terminal fem. Sven-Bertil Taube röker en cigarett innan vi kliver in mot avgångshallen. Jag får lov att hjälpa till med incheckningen. Det syns så klart inte, men han ser knappt. De prydliga Hugo Boss-glasögonen hjälper inte något särskilt, och Sven-Bertil har till och med skaffat sig en ihopfällbar, vit käpp.

– Den kan vara hjälpsam i sådana här miljöer, det blir så krångligt att gå fram till folk och förklara att jag ser lite dåligt och behöver hjälp att läsa på skyltarna. Står jag där med min vita käpp kommer genast någon fram och frågar om de kan hjälpa till.

Är det frustrerande att tappa synen?

– Det klart jag kan bli sur på mig själv för småsaker som när kaffet rinner över koppkanten, men det finns ju saker som är värre än det, folk som har det värre.

Vi slår oss ned på en av flygplatsens serveringar, beställer in smörgåsar och kaffe. Jag frågar Sven-Bertil Taube vad han har kvar att åstadkomma i sin artist- och skådespelarkarriär.

– Jag är som sagt glad så länge folk ringer, lyckligtvis behövs ju en gammal gubbe med på film ibland. I den här branschen är det bara att fortsätta så länge man kan, man är aldrig bättre än sin senaste grimas.