K-G Bergström

Han är en man som väcker känslor. Ett snabbt nedslag i bloggvärlden visar på hundratals inlägg om »Rapports« politiske kommentator, alla diskuterar de K-G Bergströms politiska tillhörighet, eller kommer med inlägg om att han är stel och korrekt i rutan.

I verkliga livet är Karl-Gösta Bergström avslappnad och trevlig, där han sitter och äter en pizza ett stenkast från tv-huset i Stockholm. Han haltar lite efter gårdagens tennismatch, och skrattar när han säger att han har samma typ av höftproblem som Göran Persson, men att han brukar citera Carolina Klüft, »alltid har man väl ont någonstans«. Han tittar förvånat på mig när jag berättar om alla inlägg.– Det är väl alla mina fiender som skriver. Jag tycker faktiskt att det är fascinerande att delar av publiken är så enögd när det gäller politik. Vi har haft en borgerlig regering i mindre än ett år, och jag kallas redan för sosse. Det är väl självklart att jag är mer kritisk mot en sittande regering, oppositionen pratar ju mest för papperskorgen. Det är precis som om alla har glömt hur kritisk jag har varit under de 18 år jag bevakat en socialdemokratisk regering.

Det där med politisk tillhörighet har han ingen som helst lust att diskutera. Säger i stället att det väl är bra om folk tror att han är sosse när vi har en borgerlig regering och att den dag han avslöjar vad han röstar på är han körd. K-G Bergström suckar nästan när jag tar upp det där med att han ju faktiskt satt i kommunfullmäktige för moderaterna i Kalix på 70-talet.

– Om du visste hur mycket frågor jag har fått om det, hade jag suttit för socialdemokraterna hade det inte diskuterats hälften så mycket. Alla förutsätter att journalister är åt vänster eller liberaler – vilket det ju faktiskt finns undersökningar som visar att de är.

Det var just i en by utanför Kalix som det hela började. K-G Bergström växte upp i, som han själv kallar det, en enkel bondesläkt i Norrbotten. Pappan dog redan när K-G var två år, och mamman hade inte råd att hålla sig med dagstidning.

– När de lade ner veckoupplagan av vår lokaltidning slutade mamma att prenumerera, jag hade varken tv eller dagstidning förrän jag flyttade till Uppsala och började studera, det var radion som var min förbindelse med världen.

Men det var inte drömyrket journalist K-G Bergström valde att utbilda sig till, utan lärare. Att säga att man ville bli journalist var lika otänkbart som att säga att man ville bli konstnär, ett i Norrbottenögon suspekt yrke som man väl knappast kunde försörja sig på.

– Jag var lydig mot min mamma, till skillnad mot vad man kan säga att jag är mot mina chefer. Det var först när jag var färdigutbildad och fick makt över mitt eget liv, som jag blev journalist.
Sportjournalist dessutom. Karriären inleddes på Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning, innan han började på Sveriges Television 1978.

Så var det det där med att inte vara lydig mot sina chefer. K-G Bergström har gjort sig känd för att säga vad han tycker, för att vara obekväm. Han var en av dem som kritiserade Erik Fichtelius hårdast när det blev känt att han intervjuat Göran Persson i hemlighet i flera år, samtidigt som han varit politisk kommentator.

– Jag tror att det är en läggningsfråga, jag var oppositionell redan mot mina lärare, så det är nog medfött. Man måste kanske inte alltid betrakta yttrandefriheten som en skyldighet, men jag tycker att det är en bra egenskap för en journalist.

Ännu mer av den uppkäftige K-G Bergström lär såväl fans som kritiker få i höst, då ska han få ett eget intervjuprogram. I media har det målats upp som en giganternas kamp mellan K-G och den till TV8 avhoppande Lars Adaktusson.

– Det där är ju en naturlig medievinkel, jag säger inget om det. Men att vi skulle ha lagt mitt program mot hans av konkurrensskäl tror jag inte på. Ledningen föreslog först måndagar 22.30, men då sa jag nej, det är en omöjlig tid att få tittare.

Han gör inget för att dölja sin glädje över det nya uppdraget, och håller fast vid de senaste veckornas uttalande om att han blev väldigt överraskad, trots att han är ett av televisionens mest kända ansikten.

– Jo, men jag blev det. När Adaktusson lämnade »Agenda« testade de kanske fem, tio personer som programledare, men inte mig. Då blev jag faktiskt förvånad. Men med Eva Hamilton som vd är ledningen för SVT inte lika ungdomsfixerad. Jag är glad, men inser samtidigt att det är en risk. Vad händer om det floppar och jag inte får några tittare? Men jag är 62 år, låt det bli ett fiasko då, jag vill inte ångra att jag inte vågade.

Vi går tillbaka till mamma Bergström, och en anekdot från K-G:s tid som korrespondent i USA.

– Hon hade en nedärvd respekt för överheten som man ofta hittar hos bönder. Jag hade gjort ett kritiskt reportage om Reagan och mamma tyckte inte man skulle reta överheten, så hon ringde mig och sa att jag allt skulle passa mig. Precis som om Ronald Reagan skulle kunnat ha sett inslaget, skrattar han.