Thomas Sandell, kontroversiell stjärnarkitekt

»Det är många som påstår att de kan se att något är en typisk »Thomas Sandell«. Själv tycker jag att det är jättesvårt. Men det är väl som att beskriva sitt eget utseende, det går inte heller«, säger en av svensk arkitekturs mesta affischpojkar. En titel Thomas Sandell för övrigt inte har något emot – han tror helt enkelt att det är rätt bra för hela branschen när enskilda arkitekter lyfts fram och blir välkända.

– Ja, för blir en känd så blir det ännu mer fokus på branschen och då blir fler kända. Jag försöker dessutom alltid prata för alla. Vara en talesman, säger han och ler.

Tyvärr ser inte alla kollegor det på samma sätt. Thomas Sandell gör plötsligt en grimas när jag frågar honom om hur stämningen är bland kollegorna, och berättar om projektledare på Skanska som sade att han aldrig någonsin hört en arkitekt prata väl om en annan arkitekt.

– Det är ett otroligt dåligt betyg till kåren. Men det är en rätt ogin stämning och det finns en massa avundsjuka arkitekter emellan, inte alls som i formgivarvärlden där folk är mycket vänligare. Jag vet faktiskt inte vad det beror på.

Och Thomas Sandell om någon borde i så fall veta. Han har, sen han startade den egna byrån på det tidiga 90-talet, stått med ett ben i varje värld. Han har ritat lampor, stolar, ljusstakar, gjort inredningar, och inte minst hus. Ett av de projekt han är mest stolt över är Gåshaga Brygga längst ute på Lidingö norr om Stockholm, som när det stod klart vid det nya millenniets början blev en symbol för it-erans plötsliga rikedom – och fattigdom. För trots att de sobra radhusen har panoramautsikt över innerskärgårdens hav och grönska, var de till en början svårsålda.

Ett annat Sandell-projekt som skapat rubriker är hans planerade kallbadhus i Riddarfjärden, mitt i den kungliga huvudstaden. Det hyllades, mitt i sommartorkan. Sen vaknade Dagens Nyheter till liv och plötsligt var nästan alla överens om att ett kallbadhus med tillhörande hotell skulle förstöra Stockholms stadsbild.

– Jag satt nog i fyra-fem debattprogram och försvarade mitt badhus, och jag minns att jag bävade varje morgon när jag slog upp tidningen och såg de ilskna artiklarna. Men det fanns ingen annan som kunde ta det, alla andra var på semester, säger Thomas Sandell och tillägger att rollen som slagpåse får man ibland ta som arkitekt. Speciellt den som brukar bli hyllad i medierna kan inte gömma sig bakom ett »jag ritar bara« när folk är missnöjda.

Thomas Sandell berättar att han fått en förfrågan från Malmö om att bygga kallbadhuset där, och så är vi inne på ett annat ämne som ligger honom varmt om hjärtat – fegheten inom svensk arkitektur, inte minst i Stockholm, som Fokus uppmärksammat i tidigare artiklar.

– Stockholm är en vattenstad, och man utnyttjar det inte. Titta bara på Skeppsbron med alla fula skjul som bara får stå kvar år efter år. Jag skulle vilja se samma engagemang kring det från dem som inte ville ha ett badhus. Men det är typiskt Stockholm, »jättetrevligt, men inte här«. Så är det inte alls i Göteborg eller Malmö.

Boven i dramat enligt Thomas Sandell är den svenska konsensusmodellen, där alla ska få säga sitt, och så blir resultatet ett utslätat mellanting.

– Arkitekturen måste få vara diktatorisk. Man kan inte bara springa runt och fråga folk vad de tycker hela tiden.

Vi sitter på Teatergrillen, ett stenkast från Thomas Sandells kontor. På borden runt omkring samsas Sveriges finans- och medieelit, med flera kända ansikten i vimlet. En miljö långt från den norrländska uppväxten.

Thomas Sandell föddes i Finland av en finlandssvensk mamma och en halvsvensk pappa, men familjen flyttade över Bottenviken när Thomas fortfarande var i blöjåldern. Pappa var cellulosaingenjör och barnaåren präglades av ständiga flyttar från en bruksort till en annan. Så småningom hamnade de i Skellefteå, där Thomas Sandell blev kvar fram till det var dags att göra lumpen. Arkitekt var aldrig något drömyrke.

– Jag var duktig på att teckna, men mer var det inte. Så i lumpen lärde jag känna två killar som skulle bli arkitekter. Vi började umgås, stannade kvar på helgerna och målade och lekte konstnärer i våra långa rockar. Jag hängde på när de sökte Arkitekthögskolan, och var den enda som kom in, vilket ju kändes lite konstigt, säger han.

I dag är det alldeles uppenbart att Thomas Sandell är en fullblodsestet. Han är stilig, håret välklippt i en precis lagom trendig frisyr, och kläderna skvallrar om att de inte bara råkat hamna på den långa kroppen. Han ger mig en komplimang för min väska, och nickar när han ser att den är gjord av en känd designer.

– Jo, det är sant, jag jobbar nog nästan jämt, svarar han på min fråga. Eller jag har åtminstone alltid jobbradarn på. Men jag tycker inte att det är besvärande, jag tycker om mitt jobb.

Har du några drömmar kvar, något som finns kvar att göra?

– Jag har aldrig haft några planer, det är mer »go with the flow«. Men jag drivs av lusten att göra grejer, att ha något att visa upp.