Timbuktu: »Jag har levt lite som en outsider«

Hiphopartisten och skånepågen Jason Diakité, alias Timbuktu, har gått en lång väg. Från att som tonåring suttit och skrivit raptexter på sin kammare i Lund har han utvecklats till hiphopens egen Povel Ramel – mixad med en dos Peps Persson. Han knåpar ihop sina ord till personliga och lekfulla texter och rappar på skånska. Han blandar hiphopen med allt ifrån reggae till folkmusik. Han är sannolikt Sveriges mest sprakande scenpersonlighet. Klart att alla gillar honom.

– Det är gött, det är jävligt roligt att folk gillar det man gör, kommenterar han lugnt populariteten.

Vi sitter på ölhaket Östgötakällaren i Stockholm. Jag är lätt besviken – hade förväntat mig galenskap, ordkaskader, obändig energi. Så sitter vi där och käkar pannbiff, småpratar och garvar lite. Det är lugnt och trevligt, men inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Kanske beror det på att han är förkyld. Kanske beror det på fel förväntningar. Ändå: på nya skivan »Oberoendeframkallande« sjunger han: »vill inte ha nån etikett eller någon jävla mall att passa in, vill inte ha normer att följa efter, jag vill bara kasta mig fritt omkring«. Tidigare har han sagt att »man måste hela tiden flytta sina gränser och göra saker man inte gjort förut« och »jag har nog lite adhd«.

Sammantaget har jag fått intrycket av en väldigt rastlös människa, en person som hela tiden kör i 120 och aldrig stannar upp. Stämmer det?

– Jo, nya intryck är alltid kul. Jag behöver lite spänning, säger han eftertänksamt.

Det låter som om han pratar om en semesterresa till Thailand. Jag försöker lite till. Säger:

När jag lyssnar på dina texter och läser vad du sagt så känns det som att du en vacker dag bara skulle kunna vända på en femöring och helt sluta med musik.

– Jaa … det är ju en lockande tanke, det är det. Det är tryggt att gå i samma fåra och det kan vara smärtsamt att bryta gamla mönster. Så man måste nästan ligga i bakhåll för sig själv om man vill göra det. Men det är en lockande tanke som sagt, och det är väl därför jag pratar om det, i avsaknad av att jag faktiskt gör det. Jag har ju hållit kvar vid det jag gör i sjutton år nu, så så rastlös är jag inte på alla fronter.

En barndomshistoria: som liten knodd ville Jason hålla på med det mesta – judo, fotboll, simning, karate. När han var elva fick han en skateboard. Omedelbar förälskelse. Sedan åkte han skateboard i fem år. Det var det enda han ville göra, det enda han snackade om.

– Sen så började jag hålla på med musik och då var jag likadan där. Då slutade jag med skateboard och gjorde bara musik.

Alltså: rastlöshet förvisso, men samtidigt en väldig målmedvetenhet, på gränsen till besatthet. För det har varit en lång och trägen kamp, från ett skivkontrakt redan 1993 som aldrig blev verklighet – »jag hade en manager som var lite skev, eller ja, en halvbov« – till att ha startat eget skivbolag och tagit den svenska hiphopen från källarlokaler till storscener. Under lång tid levde han »på inget och på min mamma«.

– Hon har alltid backat mig till 150 procent. När jag ville släppa min första skiva så var det faktiskt hon som lånade ut, jag tror det var femton tusen, för att trycka den första tolvan.

Detta till skillnad från pappan som inte tyckte att musiken var seriös. Föräldrarna är båda från USA, vilket Jason tror är en anledning till faderns tveksamhet.
– Min släkt i USA tycker fortfarande att jag är konstig som inte skaffar mig en universitetsutbildning. Då är man inte seriös och då kan man inte få ett bra jobb och då kan man inte leva ett bra liv. Då får man skylla sig själv helt enkelt.

Jasons musik, och särskilt hans senaste skiva, ska förstås i ljuset av detta. Det nya alstret är som ett enda långt försvarstal. En kort sammanfattning, något hårdragen: ja, han lever destruktivt, ljuger en massa, röker för mycket, är motsägelsefull och nej, han lever inte upp till sina ideal, klarar inte av vardagen i en relation, vill inte leva efter alla andras normer.

– Det kan nog vara en effekt av att jag inte gick ett vanligt spår, att jag har levt annorlunda, lite som en outsider.

Har du dåligt samvete över det liv du lever?

– Ja, det har jag väl haft periodvis. Att jag inte har varit så bra som jag skulle vilja vara. Det kan vara alltifrån småsaker som att man sover för sent på dagarna till att man inte skaffat familj. Tillåter man sig att ha ångest kan man ju ha det.

Det verkar vara lite vi-mot-världen över Jason och det kompisgäng han gör musik ihop med. När de startade sitt eget skivbolag hade de redan hållit på i åtta år och försökt slå igenom.

– Det var inte så många kvar i vår omgivning som trodde att det skulle funka, så då tänkte vi: vi skiter i alla andra. Vi gjorde det bara för oss.

Nu har de en studio norr om Österlen i Skåne där de gör musik. Jason beskriver det som att han där har sin familj, bestående av »ett gäng andra outsiders«.

– Vi har vår lilla plats här i universum och det måste vi bevaka. För vi har ju inget annat, det är detta vi gör.