Tommy Körberg – Lebeman med tordönspipa

Hans kompis Benny Andersson äger hotellet, så när Rivals lunchrestaurang är abonnerad får vi givetvis tillträde till den privata loungen på sjunde våningen. Vi beställer roomservice, var sin tallrik rökt ankbröst med tillhörande sallad. Tommy Körberg säger att han har satt sig själv på en diet efter att hans skjortor blivit för trånga på sistone. När vi träffas har han just kommit upp till hemstaden Stockholm från Malmö där han under våren spelar i musikalen »Guys & Dolls«.

– Efter Chess tänkte jag aldrig mer göra musikal, men Claes Malmberg slutade aldrig tjata så nu fick det bli så här, säger Tommy Körberg och påpekar att det ändå är riktigt kul att spela musikal.
Jag erkänner att jag aldrig sett någon, och att mina fördomar säger mig att musikaler är den yttersta formen av white trash-kultur.

– Tja, det är inte särskilt spännande, publiken ser mer ut som ett PRO-möte än en ungdomsgård. Storyn är en behaglig bagatell, berättad rakt upp och ned. Problemet med musikaler är all dålig sång, framför allt i USA och England. Det blir »over-singing«, de tar i för mycket och tror känslan sitter i vibratot. Det låter bara löjligt.

Vi snubblar genom ämnen som Tommy Körbergs förakt gentemot nöjesjournalister som han menar inte har någon verklighetsförankring i sitt tyckande (»Vem fan är den där Quetzala Blanco? Och Fredrik Strage, vad är han, en riksnörd eller?«), hans fäbless för ståuppkomik (»Gösta Ekman är fortfarande Sveriges bästa komiker, där får Robert Gustafsson jobba ihjäl sig innan han ens kommer nära«) och hans lite ilskna irritation på att det i Sverige satsas för lite på nya kultur- och nöjesprojekt (»Ska jag säga, som spelar en gammal jävla musikal från 1952«).

Det är lätt att fastna i alla de historier och anekdoter Tommy Körberg bär på, från sina 40 år i underhållningsbranschen.

– Jag såg Jimi Hendrix jamma nere i en källare på Hornsgatan, berättar han och fortsätter:
– Bandet och jag hade efterfest hos mig, men Jimi skulle träffa någon tjej i Haninge och tog en taxi dit. Allt raseri som fanns på scenen under den tiden berodde på att bandet hatade Jimi, han var påtänd hela tiden. De spelade bara med honom för gagets skull.

Diskussionen om Tommy Körbergs internationella kändisliv tar oss plötsligt till London, en het sommarkväll under tidigt 1990-tal.

– Jag träffade Cary Grant på min födelsedag, kanske var det 45-årsdagen, på Wimbledon. Vi drack fruktansvärt mycket champagne. Jag blev ganska full den kvällen och berättade för Faye Dunaway att jag alltid hade en bild på Jamie Lee Curtis i plånboken när jag spelade »Chess«. »Oh, I have to tell Jamie«, sa hon och hämtade henne. Jamie sa bara tvärbittert »I have to go and see my husband«. Dagen efter ringde Jojje Wadenius och berättade att han sett mig sjunga »God Bless America« på direktsänt morgon-tv i NBC. Det hade jag ingen aning om.

Jag får för mig att Tommy Körberg och Mick Jagger har ett spännande förflutet, men får en tillrättavisning:

– Nej, Mick är ju Johannes Brosts kompis.

Att Tommy Körberg levt upp till myten om artisters »sex, drugs & rock’roll«-liv ända sedan mitten av 1960-talet, är allmänt känt. Men själv hävdar snart 60-årige Tommy att han nu lugnat ned sig.

– Och det var nog inte så mycket festande i min ungdom som man kan tro. Det är mer sånt i dag, men jag har vuxit ifrån det.

När tog du kokain senast?

– Gitarrister får hålla på med kokain, det är inget för oss sångare, rösten tar stryk. Jag har inte tagit kokain sedan 80-talet.

Ångrar du något från den tiden?

– Nej, allt har jag dragit lärdom av, och jag lärde mig till slut att uppskatta livet utan droger. I och för sig är väl alkohol lika illa, det är också ångestdämpande. Men lagligt.

Tommy Körberg förklarar att livet bara blivit bättre.

– Man blir som ett durkslag där hålen blir större och större. Bullshiten rinner igenom och det viktiga stannar kvar. Jag har roligare nu, är tryggare i mig själv. Jag kan få folk att skratta, det skulle jag aldrig trott som tonåring. Då såg jag ut som Donovan, alltid klädd i svart och var gravallvarlig. Jag var en butter jävel då, log aldrig. Men jag var söt, vilket gjorde att alla tjejer jämt ville ta hand om mig.

Var du hal då?

– Jag hann beta av rätt mycket tjejer, 60-talet var ju väldigt lekfullt.

Du var väldigt pretentiös som ung …

– Jo, under min intellektuella period. Men den var kort.

Det första jag tänker på när jag ser dig är din pondus. Hur får man en sådan?

– Genom att äta god mat och sedan stå stilla på scenen.

Men din pondus sitter inte bara i kaggen.

– Då är det väl att veta skillnaden på självkänsla och självförtroende, och när man ska använda vad. Mitt självförtroende sitter i att jag vet att jag sjunger rent och vilka ord som är de viktiga. Min självkänsla däremot är en bergochdalbana, jag har ett mörkt stråk i mig som suttit där sedan barnsben. Men det mörkret använder jag mig också av i musiken. Det kanske är därför mörkret lever kvar i mig, för att jag fått användning av det.