Tove Alexandersson: »När det är semester tränar jag som mest«

Hon är sin egen tränare, orienteraren och skidorienteraren Tove Alex­anders­son. Hon styr över sin egen tid, med järnhand, och har redan hunnit med ett träningspass den här förmiddagen. Ett till väntar senare. När vi ses är det en världscuptävling i orientering kvar, i Kina, och planeringen för vintern är inte riktigt klar. Men färre skidorienteringstävlingar, det blir det den här vintern.

– Det bästa med att tävla i två idrotter är att jag har fått väldigt mycket mästerskapserfarenhet eftersom jag har varit med i så många viktiga tävlingar. Jag har verkligen fått träna på att prestera när det gäller som mest.

Både orientering och skidorientering är fysiskt krävande och samtidigt måste man vara väldigt fokuserad på sin uppgift, konstaterar Tove Alexandersson som med åren har fått en lite mer avslappnad inställning till det här med att vinna och förlora. Hon tycker om utmaningen i att kunna pressa sig maximalt och ändå kunna ta rätt beslut när det gäller.

Tove Alexandersson pratar mycket om utmaningar, om att en av de saker som lockar mest med orienteringen är just det, att ingen bana är den andra lik och att det kräver en väldigt varierad träning. På tävling kan det handla om allt från sprintlopp i städer till kuperad terräng i skogen. Spänningsmomentet lockar henne, till exempel att hon får kartan med banan precis i startögonblicket. De nya utmaningarna gör också att hon inte tröttnar, inte blir mätt, trots alla framgångar.

– Jag satsar allra mest på orienteringen och jag hade kanske inte trott att jag skulle kunna kombinera de två idrotterna så länge som jag har gjort. Men jag har, vartenda år, känt att skidorienteringen har gett mig mycket och att det har varit en bra kombination. Men i vinter tänker jag testa ett lite annorlunda upplägg för att jag vill utvecklas. Då är det nödvändigt med små förändringar hela tiden.

Redan före säsongen som nu har avslutats hade hon bestämt att hon skulle prioritera annorlunda den kommande vintern.

Där, i skramlet på lunchrestaurangen, ställer jag en lite dum fråga till Tove Alexandersson, jag undrar om hon kommer att få någon semester mellan de två säsongerna.

– Även om jag har semester tycker jag om att träna. Så mycket vila kommer det inte att bli. När det är semester, det är nästan då jag tränar som mest. I alla fall räknat i timmar. Jag tycker väldigt mycket om att uppleva saker genom att röra på mig.

Hon funderar lite och lägger till att när hon har semester håller hon i gång hela dagarna. Den annars så viktiga återhämtningen är inte lika prioriterad då. Tove Alexandersson lyser upp när hon pratar om tävlandet som en livsstil. Hon trivs med människorna, men säger också att hon önskar att fler hade de ekonomiska förutsättningar att leva fullt ut på sitt idrottande.

Den tomhet hon skulle kunna känna när en säsong är på väg att ta slut, den behöver hon aldrig uppleva. Då tar nästa säsong vid, i en annan idrott.

Det är något med orienteringen, en dragningskraft som längdskidåkningen också har, som gör att de riktigt framgångsrika idrottarna blir väldigt uppskattade, inte sällan folkkära, trots att de inte uppträder som stjärnor. Tove Alexandersson är inget undantag från den regeln. Förra året kom hon tvåa i Jerringprisomröstningen efter skidskytten Hanna Öberg, och hon lär ligga bra till även i år. Det mest diviga hon har för sig är väl att hon den här dagen bär en träningströja med sitt eget namn på ryggen.

– Orienteringen är väldigt familjär. Alla är ute och tävlar på samma tävlingar. Vi i eliten är där, men det är också knattarna på fem, sex år och de äldre som kan vara 90 år gamla. Då blir det inte heller så uppdelat mellan elit och bredd. Vi är som vem som helst i den världen och många i eliten hjälper till i sina klubbar.