»Transvärlden är väldigt hierarkisk«

Svartklädd och välsminkad dyker hon upp som en exotisk fågel mitt bland blonda barnfamiljer på Café Mandeltårtan i Ronneby. Saga Becker är på besök i trakten där hon en gång växte upp. En tid präglad av mobbning, ätstörningar, självskadebeteende och en social roll som pojke som skavde obekvämt. Hon slår sig ner vid bordet på uteserveringen, rättar med en mjuk gest till skjortan över det svarta linnet med spetskant. Några våndor inför att komma tillbaka till barndomstrakten har hon inte längre; hon drömmer rent av om att skaffa en stuga i trakten.

– Det händer något vid 30 ... när jag är ute och går här kan jag med ens känna en doft som jag så starkt kopplar till barndomen, säger hon och drar in den svaga doften från smultronjasmin i trädgården, medan hennes bostonterrier Kid trasslar in sig i kopplet under bordet.

Nostalgiskt minne behövs för att processa skeenden i livet, göra upp med det svåra och för att skriva, menar Saga Becker, som i förra veckan skickade manuset till sin debutroman till tryck.

Någon feelgoodstory är det inte; hon skriver rakt och öppet om sex som självskadebeteende, men också bejakande och utforskande om sexualitet och kärlek, i en blandning av egna erfarenheter och fiktion. Sedan Saga som 19-åring kom ut som transperson utsattes hon under flera år för sexuellt våld. Hon har svårt att förstå den feminism som hävdar att feminismen endast måste utgå från kvinnan som biologiskt kön, något som hon tycker exkluderar transpersoners erfarenheter av våld och förtryck.

– En feminism som inte är intersektionell är ingen riktig feminism, säger hon.

Denna vägran att låsa sig vid biologiskt kön har – i min föreställningsvärld – skapat en bild av transvärlden som orädd, okonventionell och präglad av en dandylik frihet, där man inte behöver ta könsrollerna på allvar utan lekfullt törs röra sig i gränslandet mellan dem. Där har jag fel. Normen för hur en kvinna och en man ska se ut kan – i synnerhet för en transperson – vara på blodigt allvar.

– Det finns lika starka hierarkier i transvärlden som i övriga samhället. Kravet att inte vara trans nog är absolut ett problem i transvärlden, säger Saga Becker, medan hon försöker hindra Kid från att rastlöst gnaga på trästolen. Hon funderar en stund.

– Man kan bara välja det man känner till. Vi föddes in i en binär värld med tydliga mans- och kvinnoroller. Där de enda vägarna man kunde gå antingen var man eller kvinna. Hela samhället har varit, och är ännu, väldigt binärt. Det är svårt att vara mittemellan när strukturerna sitter så djupt.

Som transperson är det enligt Saga Becker eftersträvansvärt att vara »passable«, alltså »passerbar«, vilket innebär att man som transkvinna i så hög grad som möjligt ser ut som den könsroll man känner sig som. Idealet är att vara så »passerbar« att folk tror att man är cis (alltså någon vars biologiska, juridiska och sociala kön alltid har hängt ihop med rådande samhällsnorm). Som transkvinna kan det handla om att ha former, mjuka ansiktsdrag och inte vara för muskulös; att helt enkelt passera som kvinna.

Då går man från en konventionell roll till en annan?

– Ja, det är väl livets lott, säger Saga Becker och rycker lite på axlarna, stolt medveten om att hon själv knappast behöver bekymra sig om att inte se tillräckligt kvinnlig ut.

Trots att det finns normbrytare även inom transvärlden är alla transpersoner inte queer, utan drömmer bara om ett vanligt liv, påpekar hon. Att inte lyckas leva upp till normen kan då bli ett tecken på att inte ha kunnat ta steget fullt ut.

Om de binära rollerna inte spelar roll i transvärlden, varför är utseendet som förknippas med dessa roller så viktigt?

– Att inte passa i kroppsnormer är jobbigt för alla, en hel industri bygger ju på det. Och kommentarerna om utseende kan vara särskilt hårda från transpersoner. Vi ska ju stötta varandra, vara vår egen fristad. Men så funkar inte världen. Det är en utopi. <

***

Namn: Saga Becker. Ålder: 31 år.

Bor: I Lund. Växte upp i Eringsboda utanför Ronneby, Blekinge.

Aktuell: Romandebuterar i höst med »Våra tungor smakar våld« (Leopard förlag).

Slog igenom som skådespelerska i Ester Martin Bergsmarks film »Nånting måste gå sönder« (2014). För rollen tilldelades hon, som första transperson, en Guldbagge 2015.

Var en av huvudpersonerna i  dokumentären »Tjejer som oss« (SVT Play 2017). Hon har gjort ett hyllat sommarprat i P1, varit konferencier vid invigningen av Europride och författare till novellen »Slakt«, som var med i antologin »Hetare«, som gavs ut förra året.

Åt: Kycklingsallad med valnötter på Café Mandeltårtan, Ronneby.