Intervju

»Utan mitt humör skulle jag vara en sämre chef«

Text: Adam Svanell

Publicerad 2012-12-20

Bild: Angelica Zander

Ett radioögonblick som etsat sig fast i minnet: Cilla Benkö, dåvarande vice vd för Sveriges Radio, möter Anna Serner från Tidningsutgivarna i direktsänd debatt i »P1- morgon«. Den senare anklagar radion för att inkräkta på dagstidningarnas område genom sina satsningar på nätet.

Cilla Benkö svarar att Serner inte håller sig till sanningen och avfärdar kritiken som »larvig«. Efter någon minut gafflas de båda mediecheferna så högt i munnen på varandra att programledaren Lasse Johansson måste bryta in: »Snälla, snälla, det här är radio.«

När man frågar runt om Cilla Benkö bland hennes kollegor finns det mycket riktigt en sak som alla tar upp. Temperamentet.

– Jag har temperament, det är väl ingenting att sticka under stol med? Men det kan faktiskt vara något positivt. Om jag inte vore så temperamentsfull så tror jag att skulle vara en betydligt sämre chef, säger hon.

Cilla Benkö anser att det är där – i humöret – som hennes bästa yrkesegenskaper ligger. Energin, snabbheten, förmågan att entusiasmera sina medarbetare. Samtidigt måste hon fortfarande ibland anstränga sig för att lägga band på känslorna.

– Jag tror att jag ur den aspekten var en sämre chef när jag var 32 än vad jag är nu. Jag har lärt mig efterhand att tänka till en extra gång och inte alltid kläcka ur mig saker så snabbt. Men ibland fallerar man.

Cecilia Benkö Lamborn, som hon heter i Skatteverkets papper, tillträdde i oktober som vd för Sveriges Radio – ett jobb hon aspirerade på redan fyra år tidigare. Då valde styrelsen i stället Mats Svegfors. Hon fick tjänsten som vice vd. Deras samarbete kom dock att bli ett gemensamt ledarskap, »som miljöpartiets språkrör« med hennes egna ord.

När det i somras meddelades att Cilla Benkö skulle ta över efter Svegfors mottogs det följaktligen som en ickehändelse, både inom och utanför Radiohuset. Hon skötte ju redan jobbet i praktiken.

Själv säger hon att det på många sätt var skönare att dela vd-stolen.

– Det som var bra var att vi var två ganska olika personligheter som delade samma vision och mål. Man visste att man alltid var två som bar ansvaret och som hade ett företagsövergripande, långsiktigt fokus. I dag är det bara jag som har det. Det gör att jag är mer ensam om besluten.

Det hör till hennes jobb att lobba för Sveriges Radios agenda. Följaktligen argumenterar Cilla Benkö under lunchen för faran i att anslagen urlakas, att licensfrågan hänger i luften och att ingen vet hur en kommande digitalradio ska finansieras. I själva verket ser det mesta ljust ut för hennes bolag.

Medan Tidningssverige krisar, och public service i flera andra europeiska länder är högst ifrågasatt, har Sveriges Radio en unik ställning. Höstens public service-utredning blev inte den attack mot dagens system som vissa hade väntat sig. Lyssnarsiffrorna bland unga ökar och Sveriges radio är det medieföretag i hela Europa som kan uppvisa högst förtroendesiffror. Kvällen innan vi ses har Cilla Benkö varit på Stora Journalistpriset-galan, där »Ekot« för andra året i rad vann kategorin årets avslöjande.

– Det är klart att jag är optimist. Men det största misstaget man kan göra är att tänka att man kan strama åt public service bara för att dagspressen har problem. Vi kan inte bara skära ner, utan måste kunna utvecklas. Annars försvinner Sveriges Radio. Inte i morgon, inte om fem år, men på sikt, säger hon.

Cilla Benkö växte upp i ett område på gränsen mellan Mälarhöjden och Bredäng i södra Stockholm. Hennes föräldrar var ungrare som flytt landet i samband med revolten 1956. Dessförinnan hade hennes pappa suttit i arbetslägret Mauthausen.

– De pratade mycket både om andra världskriget, revolutionen och hur det var att lämna sitt land. Vi hade ett väldigt livfullt hem med mycket diskussioner.

Vad familjen däremot aldrig hade var en radioapparat.

Ändå kom Cilla Benkö att som 21-åring söka sig till radion. En praktikplats på Radiosporten blev starten på ett yrkesliv som nästan oavbrutet har tillbringats i den grå kolossen vid Gärdet.

– Jag var då en av få kvinnor som överhuvudtaget arbetade med sportjournalistik i Sverige. Det gängse var att det var män i en viss ålder som höll på med det, så det gällde att visa att kvinnor kunde vara minst lika bra. Det var så jag lärde mig att ta för mig, stå på mig och tro på mig själv.

Saknar du någonsin att sända radio?

– Det är klart att jag gör. Jag sände några dagar i somras, som programledare för »Ring P1«. Det var första gången på 17–18 år. Supernervöst! Men även om jag var ringrostig så insåg jag att det satt kvar något slags känsla för hur man gör. Det var skönt. Jag kanske kan bli »Ring P1«-programledare när jag inte ska fortsätta med det här.