Intervju

Vår lågmälda klimatröst i FN

Text: Lasse Granestrand

Publicerad 2018-08-24

Bild: Simon Rehnström

Det är en normal, svensk sommardag. Den första på länge; växlande molnighet, 19 grader. Efter alla heta dagar är det den som framstår som extrem.

Även Markku Rummukainen, professor i klimatologi i Lund och expert vid SMHI i Norrköping, har haft svårt att sova och att löpträna denna sommar. Och trots att han inte är någon av klimatdebattens rockstjärnor – som en Johan Rockström eller Christian Azar – har han så gott som varje dag fått svara på mediefrågor. Men kanske mer som bakgrundssamtal än rubriker.

Han är en okänd makthavare.

Vi tar mediernas vanligaste fråga först:

Beror sommarens väder på klimatförändringarna?

– Ja och nej, svarar Markku Rummukainen på sjungande finlandssvenska och pekar genast på frågans komplexitet.

– En svala gör ingen sommar. Men gedigna studier visar att klimatförändringarna gör extremväder som värmeböljor vanligare. Men det innebär inte att det går att slå fast att just den här sommarens väder berodde på klimatförändringarna.

Hur mycket medvetenhet finns kvar efter några veckors regn?

– En hel del tror jag. Bönderna glömmer inte och inte heller de andra som behövt slita hårt på grund av värmens effekter.

Vi träffas i en sval hotelllobby i Stockholms city där luftkonditioneringen säkert gått på högvarv i månader. Även Markku har satt på ac:n de gånger han åkt bil, men alltid funderat på hur mycket extra fossilt bränsle som då går åt.

– Individen har ett ansvar, men samhället måste byggas så att det finns möjlighet för den enskilde att göra klimatvänliga val. Det handlar om kollektivtrafik, stadsplanering, krav och standarder för produkter och mycket annat. Själv undviker jag att flyga utom i tjänsten, torkar tvätt på lina, sköljer ur mjölkpaketen för återvinning och en hel del mer.

Har du klimatångest?

– Nej, om man menar ångest som förlamar. Men visst är jag medveten om hur stor frågan är. Samtidigt ser jag att oerhört mycket positivt händer. Det har redan blivit en annan värld än för tio år sedan.

Det är 21 år sedan Markku Rummukainen fick jobb på SMHI i Norrköping. I ett projekt för att beräkna klimatscenarier med en så kallad superdator. I dag kan svenska forskare göra mycket mer komplexa analyser. Till exempel belysa vad som händer med växtligheten i en viss region när mängden koldioxid och klimatet ändras.

All kunskap Markku Rummukainen samlat på sig ledde så småningom till att han var med och skrev FN:s klimatpanels rapporter (IPCC,Intergovernmental panel on climate change). De har varit viktiga för de stora internationella mötena för klimatförhandlingar, som Köpenhamn 2009 eller Paris 2015.

Sedan två år har han en ny roll. Han är regeringens representant i klimatpanelen när världens länder tillsammans beslutar om nya rapporter och formulerar budskap till politiker och andra beslutsfattare.

Under en vecka i oktober ska Markku vara i Sydkorea och slita med formuleringar i ett nytt underlag som världens toppolitiker ska använda. En ny diger rapport ska sammanfattas på några tiotal sidor.

– Rapporten handlar om vad som krävs och vad som händer om världen klarar att hejda uppvärmningen vid 1,5 grader. Mycket måste ske snabbt och kraftfullt eftersom vi är på 1 grad redan i dag. Det tar lång tid innan vi helt kan bli utan utsläpp och klimatförändringarna avstannar långsamt även om vi bromsar hårt.

I klimatförhandlingarna i Köpenhamn 2009 diskuterades ett tvågradersmål, i Mexiko 2010 var alla överens om målet, i Paris skärptes målet något och varje land gjorde utfästelser.

– Från Paris fick IPCC en förfrågan om att sammanställa forskning om vad det betyder med ett stopp vid 1,5 grader. Pådrivande är de som drabbas hårdast; fattiga länder och små ö-nationer. Det är klart att 1,5 grader är en stor utmaning men samtidigt kan det begränsa hoten mot biologisk mångfald, livsmedelsförsörjning och människors säkerhet.

Sverige har från den 1 januari i år ett så kallat klimatpolitiskt ramverk. Godkänt av alla partier utom SD. Det ska gälla oavsett regering. I ramverket ingår ett nytt organ, Klimatpolitiska rådet, där Markku Rummukainen sitter med.

Ramverket slår fast att Sverige år 2045 ska tillföra noll ton växthusgaser till luften. De utsläpp som eventuellt finns kvar ska kompenseras, till exempel genom att koldioxid binds i skog. Summa noll.

– Eftersom det tar så lång tid att investera i ny energistruktur måste många avgörande beslut tas i närtid. Det kan gå. Sveriges utsläpp har minskat och även globalt har utsläppsökningarna bromsats in, såväl i USA som i Kina. Vad Trump än säger så pågår i USA en övergång från kol till den mer energitäta naturgasen.

Klimatförändringar är långsamma och svåra att mäta. Man utgår från en tidpunkt då jordens atmosfär ännu inte var nämnvärt påverkad av människan, alltså före industrialiseringen. I praktiken är det från och med 1850 som det finns tillräckligt många klimat- och väderobservationer för att ge forskarna en startpunkt för att följa den globala medeltemperaturens utveckling från år till år.

Den syns i Parisavtalets formulering: att begränsa uppvärmningen vid seklets slut till väl under två grader över medeltemperaturen innan industrialiseringen började.

Hoten växer långsamt men är tydligt dokumenterade:

Jorden har blivit en grad varmare och uppvärmningen fortsätter.

Havsnivån har stigit med tjugo centimeter.

Isar på Arktis, Antarktis och i bergstrakter påverkas.

Halten av koldioxid i atmosfären är högre nu än på mer än 800 000 år.

Finns det något hos klimatskeptiker som kan vara värt att lyssna på?

– Alla bra forskare är skeptiker och ska ändra sig om de möter goda argument. Men nej, det finns inte längre någon vetenskaplig grund för skepsis om det grundläggande. Argument som klimatskeptiker lägger fram har noggrant plöjts igenom många gånger. Sedan finns det detaljer där forskningen ännu inte är entydig. Till exempel hur mycket Golfströmmen kan försvagas på grund av klimatförändringen.

Framtiden?

– Den är inte avgjord. Det finns många som arbetar för att det ska gå bra. Amerikanska delstater som fortsätter i Parisavtalets anda, Indien som bygger ut solenergi eller Region Skåne som just antagit tuffa klimatmål.