Monica Antonsson, veckopressjournalist och countryfrälst
Det har funnits ett ord i fejden om Liza Marklunds brist på trovärdighet som använts för att komma åt Monica Antonsson: »Hon är en veckotidningsjournalist.«
Dagens Nyheters kritiker Ingegerd Waaranperä skrev att det »helt enkelt inte är en bok som skulle recenseras på kultursidorna. Skriven av en okänd författare med bakgrund i veckopressen och med ett anonymiserat silhuettfoto på omslaget signalerar den ’low market’ och spekulation, inte kulturdebatt.«
Ändå väckte »Mia, sanningen om Gömda« häftig debatt. Den fick människor att reflektera över den distinkta skillnaden mellan lögn och sanning och den skada osanningen i ett litet samhälle, som Oxelösund, vållar enskilda människor.
Monica Antonsson skriver för Allas Veckotidning, Hemmets Veckotidning och Året Runt. Hur känns det att vara föraktad för att man är veckotidningsjournalist?
– Föraktet bara konserverar fördomarna. Jag vet att jag har egenskaper som är goda för det jag gör. Jag sysslar med kändisar och öden. Jag är en doer, får något gjort. Och jag har empati. Det händer att jag gråter under intervjuerna, när det blir känslosamt.
Monica Antonsson fick Liza Marklund, multimiljonären, deckardrottningen och Mona Sahlins förtrogna, i gungning när hon skrev en annan version av »Gömda«. För vissa framstod Marklund som islamofob. Det har inte gagnat henne. Kulturjournalisten Per Svensson sade i en debatt i Malmö att »Om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen är det för att ’Gömda’ banat väg för dem.« Hårda ord.
Bråket har gjort dig själv till en celebritet och du är nu nominerad till grävarpriset Guldspaden. Hur känns det?
– Jag är rädd. Jag känner obehag inför den maktkoncentration som kommit i dagen vad gäller Piratförlaget och de stora medierna. Men när de utpekade människorna i »Gömda« ringde mig, visste jag att jag ville gräva. Nyfikenheten drev mig. De som talar i min bok gör det under sina egna och riktiga namn.
Monica Antonsson anser att hon har vunnit mot Liza Marklund. Det är en uppfattning som inte alla delar, men Marklund gick till slut ut i en debattartikel och skrev att det var fel att kalla boken »en sann berättelse«.
– Bibliotekstjänst har sett till att »Gömda« flyttats från fakta till fiktion. Jag vet inte om min bok och debatten långsiktigt är bra för mig. Men detta kan vara en plattform för att starta andra projekt.
Vad säger du till Marklund om du träffar henne?
– Jag har inget att säga henne. Och helst träffar jag henne inte. Hon har gett sig på någon som är mycket svagare. Mig. Jag har inget intresse av kampen i sig. Men hon ställer inte ens upp i en debatt.
Och om du träffar Mia, huvudpersonen i »Gömda«?
– Mia, jag skulle verkligen vilja höra ditt livs historia – men då får du inte vara mytoman.
Monica Antonssons eget livs historia innehåller också dramatik. Hon var läkarsekreterare på Karolinska sjukhuset och levde ett ganska vanligt förortsliv med sambo och två barn. Så en dag gick hennes man ut för att köpa Expressen.
– Han kom inte hem igen. Han hörde av sig efter tio år. Jag var helt ställd, vi hade amorteringar på vårt kedjehus.
Samtidigt som detta hände arbetade Monica med den årliga lokala revyn, Vallentunarevyn, som hon skrev delar av manuset till. Lokaltidningen Norrtelje Tidning gillade manuset så mycket att de hörde av sig och frågade om hon ville hoppa in och skriva artiklar för dem.
– Jag sa ja och de skickade mig på en orgelkonsert i kyrkan. Jag jobbade gratis tills tidningen efter något halvår började ge mig en allmosa. När de sedan behövde en lokalredaktör i Vallentuna fick jag jobbet.
Hon utbildade sig också till journalist. Men med tiden stod det klart att Norrtelje Tidning kanske inte var rätt arbetsplats för henne. Det blev tydligt när Monica Antonsson hade intervjuat skådespelaren Sven Wollter. Chefredaktören var inte alls nöjd, utan frågade: »Vad är det för veckotidningsdravel du skriver?«
– Det gav mig en idé. Jag skickade min artikel till Året Runt och frågade: Är detta veckotidningsdravel?’ Redaktören svarade: »Ja. Du är välkommen att arbeta för oss.«
På den vägen är det. Monica Antonsson har gjort flera resor till kärnkraftkatatsrofens Tjernobyl och skildrat det mänskliga lidandet där. Hon intervjuar och skriver porträtt av artister. Kikki Danielsson, Lotta Engberg och Lill-Babs ligger högt på hennes favoritlista – och hon skulle gärna träffa Helena Bergström, Lena Endre och Pernilla August.
Parallellt har Monica Antonsson haft en egen artistbana. Hon startade lokalrevyn i Vallentuna och har varit dess ankare i 25 år. Hon har varit dansbands- och countrysångerska.
– Jag var jättebra. Men det får man väl inte säga. Då kommer Jante och tar en. Min förebild är Shirley Bassey. Jag hade gig upp till 200 kvällar på ett år – och jag ska göra en platta till.
