»Vi är både äckliga och goda och vackra«

Ljuset inne i Judiska Teatern i Stockholm är vederkvickande vitt. Det är som att kliva in i ett ljusterapirum från vintermörkret därute. Mitt i salen sitter Jessica Zandén i en soffgrupp klädd i svartvitt koskinn.

Hon är den seriösa teaterskådespelaren som blev folkkär med Lars Molins tv-serie »Tre kärlekar« och 90-talssåpan »Skilda världar«, sedan utbränd, paus från teatern och terapeututbildning, för att sedan skriva debattsajten Newsmills första uppmärksammade artikel på temat kön och relationer. Nu är hon tillbaka på teatern.

Hennes senaste inlägg på Newsmill, »Manliga skådespelare ofta aggressiva och utan empati«, skrevs som en kommentar till Katarina Wennstams bok »Alfa­hannen« och satte tonen i debatten om könsmaktordningen inom teatervärlden. Av en händelse följde inom kort en balettchefs avstängning från Operan på grund av sexuella trakasserier, en debatt i Dagens Nyheter om könshierarkier och tidningen Filters granskning av prestige- och revirkampen bakom Mikael Persbrandts avhopp från Dramaten 2007.

Frågan är vad det är med teatervärlden som tillåter de här strukturerna och beteendemönstren. Jessica Zandén framhåller att hennes artikel ger exempel på enskilda företeelser och att teatern också är stark kamratskap, värme, närhet och kärlek som spränger. Men att hierarkierna redan finns inbyggda i dramat med huvudroller och biroller smittar av sig på både den enskilda ensemblen och hela teatermiljön. Patriarkatet är ett faktum med övervägande manliga regissörer och övervägande manliga divor.

– Kvinnor värderas lägre än män i kons­ten som på alla andra håll i samhället, säger hon.

Å ena sidan utfall om »Män som fulla av sin egen fullkomlighet och framgång, har glömt att vara medmänniska«, å andra sidan en äldre artikel med formuleringar som »Dom är så fina (pappor), älskare, äkta män, så dom helt har tappat sin manliga identitet och runkar ensamma på toa när hustrun somnat« gav Newsmill en flygande start förra hösten. Talar de inte mot varandra för macho eller för mjuk?

Men Jessica Zandén säger lite irriterat att den första måste tolkas bildligt, inte bokstavligt. Avsikten var att problematisera den paradoxala, komplexa verkligheten i oss människor och beröra djupare orsaker till att folk kan stanna kvar i destruktiva förhållanden.

– Men det är svårt att göra i Sverige. Här får man inte sticka ut. Det är smärtsamt att se in i våra egna djupa schakt – att vi är både dåliga och äckliga och goda och vackra på samma gång.

Sedan vill hon inte prata mer om den där gamla artikeln. Skälet till att hon har återvänt till Judiska teatern är att hon här ska spela i sin egen »Min mormor Gladys«. Det är en pjäs om en kvinnas villkor i konstnärsvärlden i början av 1900-talet och vilka paralleller som kan dras till dagens situation. Förra sommaren fick Jessika Zandén en tidigare okänd dagbok skickad till sig där en hoppfull, livshungrig kvinna på väg in i vuxenlivet beskriver sitt komplicerade känsloliv och sina konstnärliga ambitioner som skulptör.

– Det var så många bitar som föll på plats. Jag kände igen mig själv och mitt temperament i den här fantastiska kvinnan som jag aldrig fick träffa.

Parallellerna mellan mormors och hennes eget liv är tydliga. I pjäsen får mormors dagbok bilda relief för en historia där Jessica Zandén fogar in sin egen historia. Först berusas båda av den konstnärliga miljön och utmaningen, mormor i Paris på 20-talet, hon själv vid Scenskolan i slutet av 1970-talet.

– Jag var rätt förvirrad både politiskt och emotionellt då. Väldigt självdestruktiv, rädd och självupptagen. 21 år och ingen koll men kände direkt att det här var min grej, en känsla av att komma hem där folk skrattade lika högt och var lika utagerande som jag, säger hon.

Så pjäsen handlar både om lusten till arbetet, besattheten, »mormor ville leva i leran«, men också hur arbetet förvandlas till ett tvång att uttrycka sig för att hantera bristande självkänsla

– Yrket blir plågsamt när allt handlar om att man måste förverkliga sig på den arenan för att skyla över egna bister och tillkortakommanden och dölja sanningen, känslan att du egentligen är värdelös, säger hon.

Mormor Gladys lämnade konstnärskarriären för familjelivet. Hon sjönk allt djupare ned i depression och tog sitt liv när hon var lika gammal som Jessica Zandén är i dag.

För Jessica Zandén blev arbetet i stället alltmer destruktivt, hon själv alltmer sårbar, »jag närde ett självhat«. Hennes väg ut ur destruktiv svärta gick genom både uppbyggliga terapeutiska samtal och uppbrott från förhållanden. Hon utbildade sig till terapeut, men efter en tid insåg hon att hon måste tillbaka till teatern »för att bli hel igen«. Ett av de bärande budskapen i den aktuella pjäsen är att människor måste prata mer med varandra – inte bli så ensamma.

– Självmord är ingen utväg. Den som tar sitt liv får ju aldrig uppleva befrielsen från smärtan.

För Jessica Zandén är inte arbetet på liv och död längre. Teatern har blivit rolig igen.