»Vi är långtifrån befriade«

Frågan om sexuellt våld mot kvinnor har sysselsatt Maria Sveland i hela hennes journalistiska karriär. Redan under utbildningen på Dramatiska Institutet gjorde hon en radiodokumentär om det.

– Det är så omfattande, finns i hela världen och i varenda kultur. Jag känner en stor upprördhet över att det finns en sån avtrubbning kring det här våldet, som gör att vi knappt reagerar längre.

Maria Sveland har länge tänkt skriva om alla de aspekter som inte kommer fram i deckare och tv-serier, eller i nyhetsrapporteringen. Upprinnelsen till boken »Befrielsen« var de serievåldtäkter som skedde i Örebro mellan 2005 och 2010. Under de år som våldtäktsmannen härjade var det en stad under belägring, kvinnor joggade tillsammans, åkte inte hem själva sena kvällar, vandringsgrupper följde kvinnor hem.

Det var där hon själv växte upp, hon kan gatorna och hennes långa och breda ä:n och ö:n avslöjar henne när hon pratar. I januari nästa år sätter Länsteatern i just Örebro upp en pjäs av Maria Sveland, en pjäs med ett liknande tema. Det var ur arbetet med den som boken föddes. Hon bestämde sig för att göra en roman, »med romanens alla fördelar«. Det är en historia som utspelar sig i Örebro där en serievåldtäktsman härjar. Men hon poängterar att det är en roman, en fiktiv berättelse där några kvinnors önskan om att de någon dag ska kunna leva i en värld där de är fria från sexuellt våld, driver dem till att försöka nå befrielsen genom att själva använda våld mot några slumpmässigt utvalda män.

– »Befrielsen« är en visionär, men också ironisk titel. Vi är långt ifrån befriade och kvinnorna i romanen blir ju inte heller befriade. Inte på något sätt. Deras lösning funkar inte. Det ger några misshandlade män, men det är inte så att det förbättrar saken.

Titeln är också en blinkning till sången »Ååå tjejer« med rader som »Befrielsen är nära, tiden är nu mogen«.

När Maria Sveland är bokaktuell känner vi i medielandet Sverige, efter »Bitterfittan«, »Happy, happy« och »Hatet«, vittringen av debatt, feministisk ilska och kontroversiella tankar, så också den här gången. Direkt står kvinnors våld mot »oskyldiga män« i centrum i morgonsoffor och i radiointervjuer.

– Hör de vad de säger? Jag har skrivit en bok om en serievåldtäktsman som slår ner oskyldiga kvinnor och det som händer i den här boken, också, men som verkligen inte är det enda som händer, det är att det bildas en aktionsgrupp som bestämmer sig för att slå ner oskyldiga män. Det blir så tydligt att det är skillnad på våld och våld, vem som utför och vem som utsätts.

Hon ler snett när hon berättar att hon har fått frågor som »Tycker du att det här är rätt?«. Som om Stephen King skulle få frågor om han tyckte att det var rätt att använda sig av våld.

– Det vet ju alla att det är premissen med konst, att det är fiktion. Det som en författare skriver är inte nödvändigtvis exakt det som hen står för. Om jag skildrar bestialiska mord så betyder inte det att jag på riktigt är massmördare som vill att det ska ske. Men plötsligt är det som att: »Jaha, du tycker alltså att oskyldiga män ska bli nerslagna?«. Nej, det tycker jag faktiskt inte, men jag har velat vända på perspektivet.

Just Stephen King är en av Maria Svelands stora litterära favoriter och hon menar att om han hade varit kvinna hade han blivit kallad för manshatare eftersom hans böcker är fulla av vidriga förövarmän samtidigt som han med stor passion och värme skildrar utsatta kvinnor.

– Om en kvinna gör samma sak, så blir det genast suspekt. »Hatar du män?«

Hon poängterar att nästan alla politiska frihetsrörelser någon gång har kommit till en punkt då några har känt att det räckt med prat och demonstrationer för att i stället ta till våld. Det är med andra ord »snarare konstigt« att feminismen inte fått en våldsgren. Men Maria Sveland menar att det hon gör i sin bok egentligen är samma sak som det författare som Bertolt Brecht sysslat med. Hon ställer den existentiella frågan: »Hur ska man kunna vara en god människa i en värld som är så ond?«

– Det är en jättespännande filosofisk fråga. Om du är utsatt för tillräckligt mycket djävulskap, går det att stå emot det och vända andra kinden till, eller kommer det till en punkt där du inte längre är snäll och i stället slår tillbaka?

Den frågan är omöjlig att svara på, där-emot är det tydligt att Maria Sveland som ständigt tampas med sina två djävlar på axlarna, en peppande och en negativ och sänkande, har tänkt mycket på sin relation till sin gamla hemstad Örebro. Det Örebro som beskrivs i »Befrielsen« är inte precis Turistbyråns version av Närkes största stad.

– Nu har jag en mycket mer okomplicerad relation till Örebro än vad jag hade i början, när jag precis flyttat därifrån. Jag hade ett stort behov av att ta avstånd. Nu är jag mer försonad och kan se charmen och det fina. Men i boken har jag låtit det vara mycket mer infekterat. 

Lax på Gondolen

Bjuden på lunch: Författaren och journalisten Maria Sveland.

Aktuell: Med boken »Befrielsen«.

Åt och drack: Bakad lax med vit sparris, lagrad herrgårdsost, picklad gulbeta, krasse och -hollandaisesås. Vatten och en enkel espresso.

Bjöd på lunch: Martin Röshammar som åt samma sak.

Var: Gondolen vid Slussen i Stockholm.

Fotograferade: Ida Knudsen.