»Vi borde vara mer benägna att fria än fälla«

En bit fläskkarré på fransk restaurang brukar inte behöva någon ytterligare motivering. Men Katarina Barrling har en: Frankrike, upplysningens och demokratins land, ligger statsvetaren varmt om hjärtat. Hon inledde sin akademiska bana med att studera franska och litteratur. Något som kommit att spela större roll än man kan tro.

– Jag känner mig egentligen inte som statsvetare. Jag tycker att politik är intressant, men jag tycker inte att statsvetenskapen har de mest intressanta ingångarna, säger hon än i dag, nästan 30 år senare.

Det blev en klassisk akademisk kulturkrock när den unga humaniorastudenten kom till Statsvetenskapliga institutionen i Uppsala. Ut med postmodernismen och de franska romanerna. Här gjorde man anspråk på Sanningen. Och det tyckte Katarina Barrling om. Men hon var mindre förtjust i vissa lärares faiblesse för rational choice – en teoribildning där man helt enkelt utgår i från att väljare och partier handlar rationellt.

Katarina Barrling tyckte att man behövde förstå politikernas missförstånd, känslor och nycker. Som nybliven doktorand slukade hon Bourdieus idéer om kulturellt kapital och tog sig an ett begrepp som statsvetenskapen dittills mest använt som slaskkategori för saker politiker gjorde som de inte kunde förklara: partikultur.

– Det var ingen som hade forskat om det tidigare, inte heller internationellt. Och det var väl inte alla professorer som gjorde vågen. Att undersöka partiers språk och självbilder ansågs inte vara statsvetenskap, utan antropologi, säger hon.

Det är med viss skepsis i rösten som hon talar om det kvantitativa synsätt som i dag dominerar stora delar av statsvetenskapen. Studier som SOM-institutets långa mätserier, som presenterades förra veckan, säger en del, tycker hon, men ger inte riktigt utrymme för fördjupning.

– Medborgarna beskriver sig som demokratiskt sinnade – jaha, medborgarna är demokratiskt sinnade, blir slutsatsen, och vi kan dessutom sätta en siffra på det, raljerar hon.

– Den här typen av amerikanskt influerad statskunskap är populär i Sverige. Jag är mer intresserad av den humanistiska traditionen inom statsvetenskapen, där man frågar sig: Vad menar vi med demokrati? Hur påverkar olika föreställningar våra svar? Speglar svaren faktiska attityder eller snarare normer om hur vi bör svara? Hur tänker partierna?

I Katarina Barrlings doktorsavhandling finns det inga opinionssiffror eller väljarkalkyler. I stället kan man läsa om hur kristdemokrater oroar sig för att vara för snälla, och folkpartister som skryter om sin kaxighet i riksdagsarbetet. Studier som bygger på timmar av intervjuer och på att hon suttit med vid slutna gruppmöten och förhandlingar.

Det är kunskap som är dynamit i ett kaotiskt politiskt läge. Under hösten var Katarina Barrling en flitig gäst i tv-studiorna.

Bland annat var hon en av de första politiska experter som såg tecken på att sverigedemokraterna skulle fälla regeringens budget. Något som delvis verkar ha handlat om de där irrationella, psykologiska bitarna i politiken.

– Det fanns en stor frustration i riksdagsgruppen. Sverigedemokraterna tycker att de sköter sig rent formellt och är lydiga och duktiga, en bild som även opolitiska tjänstemän bekräftar. Samtidigt känner de att de behandlas som paria av de andra partierna. Konkret innebär det exempelvis att de inte släpps in i kvittningssystemet och att de övriga partierna på olika sätt utesluter dem. Att partigruppen då inte känner någon lojalitet mot praxis är knappast förvånande - det är grundläggande socialpsykologi, säger hon, och fortsätter:

– Den känslan kombinerades med sverigedemokraternas föreställning att den rådande politiken får Sverige att gå under. Sammantaget skapade detta en känsla av att inte ha något att förlora.

Katarina Barrling menar att den gamla sanningen »Känn din fiende« verkar bortglömd vad gäller sverigedemokraterna.

– Om man nu vill motarbeta dem, tror jag att det vore mer effektivt att försöka förstå hur de tänker än att ägna all kraft åt att fördöma och avfärda. Den strategin har bevisligen inte varit särskilt effektiv, säger hon.

Hon understryker att hon inte lägger sig i partipolitiken. Men hon efterlyser ändå mer generositet i det offentliga samtalet.

– Det blir ofta väldigt hårt. Jag tror att vi borde vara lite mer benägna att hellre fria än fälla och att oftare säga: Men vad menar du nu?

Det är den här insynen i partierna som gör Katarina Barrling till hett eftertraktad analytiker i ett rörigt politiskt läge. Men själv är hon kritisk till statsvetare som gissar.

– Varför ska statsvetare hålla på och tippa vem som åker ur riksdagen? Då är det väl bättre att man berättar om de studier som man bygger sina tippningar på, talar mer om förutsättningar och möjligheter i stället för att blicka in i en kristallkula man inte har. Statsvetare borde vara försiktigare, säger hon.

– Jag skulle också gärna vilja att det var fler som yttrade sig, och inte bara statsvetare. Historiker, jurister, litteraturvetare. Eller låt en filosof analysera decemberöverenskommelsen, det skulle jag vilja höra!

Fakta | Karré på Prinsen

Bjuden på lunch: Statsvetaren Katarina Barrling.

Aktuell: Studerar svenska partiers kulturer från insidan i riksdagen och syns ofta som expert.

Åt och drack: Fläskkarré med rostade rotfrukter. Drack vatten.

Bjöd på lunch: Ida Ölmedal som åt grillade rotfrukter och pocherat ägg.

Var: Restaurang Prinsen vid Stureplan i Stockholm.

Fotograferade: Bezav Mahmod.