»Vi gör inte musik för makthavare«

Aki skjuter bort den röda plastbrickan och trummar fram en taktfast rytm på bordsduken.

– Det bästa med hiphop är att vem som helst kan rappa. Jag ville alltid lära mig spela något instrument när jag var liten, men mamma hade aldrig pengar. Plötsligt räckte det att sätta i gång en rytm på bordet och köra, säger han.

Aleksi »Aki« Swalows musik är precis sådär vardagsnära. Tillsammans med barndomsvännerna från Gottsunda utanför Uppsala – Jack »Jacco« Mattar, Dejan »Dajanko« Milacic och Simon »Sai« Wimmer – utgör han stommen i Labyrint, en av årets mest omtalade svenska grupper. Inte på grund av deras musik, utan av polisens idoga ansträngningar att stoppa dem. Vi återkommer till det.

Labyrint inger respekt. Om själva musiken är en modern, dansant blandning av reggae och hiphop, bjuder texterna på betydligt mörkare upplevelser. »Du hittar oss bland höghus och paraboler / bland droger och buggade telefoner«, kan det låta. ­Labyrint representerar en grupp människor som morgonsoffornas proffstyckare och integrationsprojektens helbrägdagörare sällan når ut till.

Aki är också en respektingivande person. 31 år gammal, 197 centimeter lång, bred­axlad och kaxig. Han ber kökspersonalen om några extra potatisar och tigger till sig fyra pannkakor, egentligen tillhörande ärtsoppan, till efterrätt. Aki slänger i sig maten, slår ut med armarna och ser sig omkring:

– Vi gör inte musik för politiker och makthavare. Många blundar och vägrar inse hur verkligheten ser ut, men det är hårt här ute. Ungdomarna vill bli rika snabbt. Fyra av våra vänner har skjutits till döds den senaste tiden. Folk tror att vi överdriver, att vi försöker visa upp något slags USA, men så är det inte. Vi gör musik om verkligheten för många av oss ute i förorterna.

Vi träffas i matsalen i Folkets hus. Det är en regnig och grådaskig höstdag. Höghusområdet Hallunda, granne med Norsborg, Fittja och Alby och uppfört precis intill motorvägen E4, visar inte upp sig från sin bästa sida. Stockholms innerstad ligger två väldigt långa mil bort.

Sedan några år tillbaka bor Aki i Alby tillsammans med sin tjej och två barn i förskoleåldern. Han vinkar glatt till några kvinnor i andra änden av matsalen. Före detta kollegor från hemtjänsten i Hallunda, visar det sig. Precis som de andra Labyrint-medlemmarna är han tvungen att ha ett arbete vid sidan om musiken.

– Många blir förvirrade och tror att vi har pengar eftersom vi syns i medierna, men vi har städ- och vårdjobb som alla andra. Samtidigt spelar inte pengarna någon roll. Vi kan komma till vilken förort som helst och få kärlek från knegare till gängmedlemmar. Alla gillar det vi gör och ger oss respekt. Det är så vi får betalt, säger Aki.

Labyrint bildades i mitten av 2000-­talet men började göra väsen av sig 2008, då låten »Vår betong« blev en megasuccé på nätet. Sedan dess har gruppens låtar spelats miljontals gånger på Youtube. Labyrint uppmärksammades dock inte på bred front förrän i våras. Då kontaktade polisen i Växjö en fritidsgård som hade bokat gruppen och varnade för deras drogliberala texter. Spelningen ställdes in.

I stället för att stoppa Labyrint fick polisens agerande motsatt effekt. Plötsligt fick rapgruppen från »betongen« se sig själva på uppslag i Dagens Nyheter och inslag i SVT:s »Debatt«. I dag säger de sig vara trötta på diskussionen om censur och yttrande­frihet. Aki, som är  »ganska öppen« med att han röker cannabis, menar att polisen skyller på drogliberalismen men att det egentligen handlar om något annat:

– Vad de stör sig på är att ungdomarna här ute spelar vår musik. Att de känner igen sig så jävla mycket, att ungdomarna sjunger sånger som handlar om dem själva. Egentligen gjorde de ju värsta reklamkampanjen för oss. Jag ska skicka lite champagne till han polischefen, säger Aki och skrattar.

Polisens agerande i förorten är ett centralt tema i Labyrints texter. Aki berättar om otaliga förnedrande kontroller, razzior och fördomsfulla kommentarer.

– De är på oss mindre nu, för de har nog fattat att vi kan berätta om vad de gör. Som när de plockade in mig för urinprov precis innan en spelning i Uppsala. Jag bara skrattade i polisbilen och sa: »Det här blir skitkul, jag ska prata med tidningen om det här.« Och det gjorde jag också, säger Aki.

Det är förstås enkelt att kritisera samhället. Systemet. När vi börjar prata om lösningar blir det svårare. Aki suckar. Säger att han inte kan »någonting« om politik, men att det i grund och botten är en klassfråga. Att känslan av utanförskap växer sig starkare varje dag. Men att klyftorna måste minska.

– Jag representerar ett folk som står utanför politiken. Jag är född här, men jag kommer alltid vara svartskalle. Mina barn kommer alltid vara invandrare, trots att de är uppvuxna med samma »Bolibompa« som alla andra. De säger att vi är segregerade, men här ute finns alla nationaliteter förutom svenskar. Egentligen är det svenskarna som är segregerade där de bor. Vi känner ju folk från alla länder.