Ann-Sofie Hermansson: »Vi knackade fan aldrig dörr förr«

Hon är några minuter sen, ber att få ursäkta sig med att hon tills för bara några veckor sedan som ombudsman åt de socialdemokratiska ledamöterna i EU-parlamentet satt på ett kontor vid Järntorget, bara några kvarter bort. Nu håller hon till vid Gustaf Adolfs Torg, styr Sveriges näst största stad därifrån. Lunchvanor förändras. Promenader till favorithaket några kritiska minuter längre. Ann-Sofie Hermansson skrattar:

– Det är det enda tråkiga. Jag skulle vilja äta här varje dag. Men det har inte blivit en enda.

Hon betalar själv för sina favoritdelikatesser. De är vegetariska. Hon beställer linssoppa också.

En kille kommer fram, säger grattis och frågar hur det är. Ann-Sofie Hermansson säger att det är som att vara i en torktumlare. Äh, skyndar hon sig att tillägga, inte klaga, det är jätteroligt, det är det.

–  Jättekul, fyller killen i. Och vi har ju fått Anneli i vår styrelse.

(Anneli heter Hulthén i efternamn och var Hermanssons företrädare på posten som socialdemokraternas ledare i Göteborg och kommunstyrelsens ordförande.)

– Jag såg det, säger Soffan och tonfallet förändras från uppsluppet till besvärat.

Som för att distansera sig från den berömda Göteborgsandan, den gränsuppluckrande samförståndskultur som präglat staden sedan urminnes tider. Andan brukade förklara varför det gick bra för staden, men de senaste decennierna har Göteborg hamnat i Stockholms och Malmös bakvatten. Förorterna här är värre däran, och det tar längre tid att komma igång med beslutade infrastrukturprojektprojekt. Göteborgsandans skugga faller över bägge dessa misslyckanden. Den stora infrastruktursatsningen med namnet »Västsvenska paketet« – tågtunnel, bättre kollektivtrafik och ny förbindelse över älven – hade politikerna så bråttom att driva igenom att att man glömde bort att diskutera delfinansieringen, trängselskatten, med väljarna. Tidningen GT startade en namninsamling som ledde till folkomröstning. I den sa majoriteten »Trängselskatt – nej tack!«.  Politikerna ignorerade resultatet. Såren är långt ifrån läkta. Varje vecka står ett gäng gubbar, motståndare till skatten och tunneln, på Gustav Adolf Torg, draperade i varselvästar med texten ”GRINIGA GAMLA GUBBAR”.

– De här människorna har kallats fascister och dårar, men jag GILLAR deras självironi med den här västen. De är kreativa. Mina gamla jobbarkompisar på Volvo är säkert motståndare till länken, går på möten och sånt, och vi har inte pratat tillräckligt med dem för att förklara varför vi tycker att det är så jävla viktigt med västlänken, det är inte bara för att vi ska ha tågtunneln, det är för att arbetsmarknadsregionen ska växa, för att det ska bli jobb och tillväxt och allt möjligt. Sen är det ju miljö och sånt också naturligtvis, men jag tror att den där dialogen kan bli bättre.

Visst, säger hon, politikerna har i viss mån tappat kontakten med medborgarna.

– En del av våra lösningar handlar om att vi knackar dörr, men egentligen är det ju sekter som knackar dörr. Och sekterna, mormoner och sånt, gör det för att de inte känner folk. Arbetarrörelsen knackade fan aldrig dörr förr. Vi fanns där. Folk visste var vi var. Nu knackar vi också dörr för vi känner inte heller folk längre.

Hon berättar att en av hennes företrädare, hennes mentor Göran Johansson, brukade säga att var fjärde människa som gick och shoppade en lönehelg i Nordstan bara gick dit för att de var ensamma, för att det var där man träffade folk. Det själsliga tomrummet i det moderna livet har arbetarrörelsen glömt att fylla. Man brukade vara bra på det, säger hon.

– När arbetarrörelsen var som bäst hade den cirklar på kvällarna. Där diskuterade de teman som »Vad är lycka?«. När kvällen var över slog vi fast vad det var. Kanske skulle vi behöva lite sånt, diskutera vad som gör livet värt att leva, vad gör mig lycklig, den chansen den tidiga folkrörelsen fångade var bildning i sin bästa form.

– I dag är det inte 1950, då man på en LO-kongress inte bara hade läst en rapport på 350 sidor om den tekniska utvecklingen, man gick upp och debatterade den också. I dag klagar vi när man ger ut rapporter på 30 sidor. Allt måste inte vara svårtuggat, och det okej att klaga på tunga motioner om man har dyslexi, men att vi inte ska kunna läsa mer än tio sidor i en rapport, det tycker jag är skralt.

Själv gick hon tvåårig gymnasielinje, blev truckförare på Volvo, tog sig in i politiken efter att Palme mördades 1986.

– Jag bildade mig på egen hand. Körde omkring på en Honda 650 C, 81 års modell, i tio års tid på kontinenten. Vi körde frontlinjen längs första världskriget, stannade i varje by, jag och min kille då, att köra hoj är som att styrketräna, meditativt, motsatsen till politik.