»Vi nöter inte ut varandra«

Genom fönsterrutorna på flotta restaurang Gondolen vid Slussen syns ett nyss vinterklätt Stockholm. Men författarna Måns Gahrton och Johan Unenge äter helst i Köket, som den enklare delen av restaurangen kallas.

Författarduon har samarbetat i snart 26 år, ändå träffas de inte särkilt ofta. Deras första alster, ett seriealbum om Agent Annorlunda, kom ut 1986. Sedan dess har det blivit ett trettiotal böcker, bland annat om Eva och Adam och »Livet enligt Rosa« som båda började som tecknade serier i Kamratposten och därefter blev både böcker, tv-serier och långfilmer.

Duons böcker växer numera fram genom en sorts brevväxling. De skriver vartannat kapitel och mejlar varandra resultatet. Med ett sådant upplägg behöver de inte träffas mer än en gång i veckan och stämma av. Det verkar ha varit en lyckosam strategi.

– Vi har fortfarande lika roligt ihop därför att vi inte nöter ut varandra, säger Måns Gahrton.

Nu är de aktuella med årets julkalender på SVT. Den heter »Hotell Gyllene Knorren« och bygger på de sju böckerna om familjen Rantanen som tröttnar på storstadslivet och impulsköper ett hotell i glesbygden. Temat är en dagdröm som man som storstadsbo känner igen och verkligheten blir givetvis mer farsartad än idyllisk. Enligt julkalenderns producent Johanna Bergenstråhle är detta ett »Fawlty Towers för barn«. Unenge nickar. Det finns likheter. Precis som i »Pang i bygget« (med originaltitel »Fawlty Towers« från 1975) med brittiske komikern John Cleese, överdriver de karaktärerna och förstorar verkligheten.

Figurerna i Gahrton och Unenges fiktiva värld är en mix av fantasier och intryck av författarnas verkliga omgivning. Till exempel är mamma Ritva i julkalendern inspirerad av Unenges exfru som är finländare medan sonen Ingo bär tydliga drag av Måns Gahrtons nioåring hemma i Nacka.

– Min son gör lika tokiga grejer som Ingo, säger Gahrton.

Han gör ett mer betraktande intryck än Unenge som pratar på och gestikulerar. När de träffas för att lägga upp storyn inför en ny bok är det inte oväntat Gahrton som sitter vid tangbordet medan Unenge rör sig runt i rummet och spånar.

– Måns lägger pussel och tänker strukturerat. Jag står för infallen. Det kan verka som om min roll är friare men det är ju den som sitter vid tangenterna som kan se till att få sista ordet, säger Unenge.

Det var Gahrtons fru som sammanförde det blivande radarparet på en fest 1984. Gahrton arbetade då som jurist i förlagsbranschen, men ville egentligen något annat. Skrivbordslådan bågnade av opublicerade texter som saknade en tecknare. Unenge jobbade som illustratör och reklamtecknare. Samarbetet började redan dagen efter deras första möte. Både Gahrton och Unenge har på senare år också börjat ge ut böcker var för sig.

Hade det inte blivit några böcker om de inte träffats? Unenge har funderat mycket på det, visar det sig. I och med samarbetet med Gahrton har han också själv börjat skriva. Det hade aldrig hänt om de inte lärt känna varandra, säger han. Suget efter att bygga egna berättelser väcktes i samma veva som de skrev manus till tv-serien »Eva och Adam« (1995). Han debuterade som författare med »Pontus fyra meter över marken« 2002.

– Soloprojekten är min chans att få vara allvarlig. Gemensamt har vi ett lite lättsammare sätt att skriva. Mycket känslor men också alltid humoristiskt, på ett sätt som många brukar kunna identifiera sig i. Men ju närmare smärtpunkten man kommer, desto mer privat blir man, säger Johan Unenge.

 Gahrton tror att han så småningom hade blivit författare även om hans och Unenges vägar aldrig korsats. Men, tillägger han, lika roligt hade det inte varit.

– Vi är nog ganska olika personligheter egentligen. Johan har mycket humor och tar fram den när vi skriver tillsammans. Men för mig är humorn alltid där även om jag på egen hand skriver om sorgliga saker. Det bara blir så även om jag från början kan ha tänkt mig något annat, säger Gahrton.

 Olikheterna visar sig också när SVT:s julkalender kommer på tal. Unenge oroar sig för att hans två barn ska få höra negativa kommentarer i skolan. Hittills har det aldrig hänt, men oron finns där. Gahrton bänkar sig framför tv:n med hela familjen, frun och de fyra barnen. Det är självklart, säger han och ser glad ut. Unenge gör en avvärjande gest: nej, nej. Traditionell jul firar de dock båda. Men den högtidliga stämningen kring att se Kalle Anka 15.00 på julafton har dött ut, konstaterar Unenge. Tecknat på tv är vardag.

Vad ska barn- och ungdomslitteraturen vara? Uppbygglig eller realistisk?

– Jag tror på uppbyggliga ungdomsböcker som bottnar i identifikation. Det finns ingen gräns för hur sorgliga saker som kan hända ungdomar, men jag tycker inte att man måste välja att berätta om det allra svartaste. Man är så lättpåverkad som ung, det gäller för oss som skriver att ingjuta hopp. Att visa att det kan bli bra även om det känns för djävligt just nu, säger Unenge.

– Jag brinner för att skildra karaktärer som behandlar varandra väl. Att visa upp bra förebilder. Människor som trots fel och brister visar sig vara schysta i slutändan, säger Gahrton.