»Vi tar inte hand om varandra«

Det var sent 80-tal. Det närmade sig premiär för en föreställning på Västanå teater i Värmland. Regissören var världsberömd men en av skådespelarna, Eva Dahlman, var inte imponerad. Det där skulle jag kunna göra bättre själv, tänkte hon. Det ledde till beslutet att lämna skådespeleriet och satsa på regi. Sedan dess har hon haft att göra, hon sätter upp två-tre pjäser per år.

Vi sitter på Operabaren – den klassiska konstnärskrogen i Kungsträdgården i Stockholm, placerad mitt emellan Dramaten och Stadsteatern. Eva Dahlman är aktuell som regissör på båda teatrarna.

Hon har just haft premiär på Stockholms stadsteater med Tony Kuchers »Angels in America«, där Ola Rapace spelar huvudrollen. Och hennes hyllade uppsättning av Millers »En handelsresandes död« på Dramaten med Krister Henriksson och Lena Endre i huvudrollerna är utsåld hela våren.

Eva Dahlman har ända sedan hon gick ut Dramatiska institutets regilinje 1992 svingat sig mellan olika genrer. Farsen »Arsenik och gamla spetsar« blev en långkörare på Stockholms stadsteater förra året. I »Detaljer« av Lars Norén (på Dramaten 2003) korsade fyra intellektuella medelklassmänniskor varandras spår. Tv-serien »Pip-Larssons« (1999),  berättelsen om den tankspridda uppfinnaren, hans hetlevrade fru och deras stora barna­skara, rosades av kritikerna.

Det är långt mellan fars och en Norénpjäs. Hur väljer du manus?

– Det ska vara en text som gasar igång mig. Det kan handla om en oförmåga att ta itu med sina problem, att ständigt undvika smärta, som i »En handelsresandes död«. Den handlar också om vad drömmen om pengar och berömmelse gör med människor och relationer. Det är alltid intressant.

Bra konst förutsätter att skådespelarna känner sig fria på scenen och inte styrs för hårt av en regissör, säger hon.

– Jag vill inte sätta upp min tolkning framför föreställningen som en banderoll. Det är skådespelarna man ska titta på. Inte regissören.

Nu sätter hon upp den moderna klassikern »Angels in America«. Pjäsen utspelar sig i New York i mitten på 1980-talet när hiv och aids blivit en påtaglig verklighet, inte minst bland homosexuella. Dahlman jämför pjäsens form med Robert Altmans långfilm »Short Cuts« från 1993 – en mängd öden och berättelser skildras kors och tvärs.

– Detta var första gången som man på teatern skildrade bögarnas situation på riktigt. Men pjäsen är också en sorts kritik över hur individualismen har gripit tag i oss. Jag avskyr uttrycket »Att vara sin egen lyckas smed« och är chockad över hur lite vi tar hand om varandra, säger Eva Dahlman.

Själv väntar hon på den stora samhällskritiska pjäsen om vår tid. Pjäsen om hierarkier, makt och den huvudroll pengar och ekonomi spelar i våra liv. Dahlman pratar om de hemlösa som tigger medan vi går förbi och tittar ner i marken, om hur större delen av jordens befolkning lever i fattigdom.

– Var finns pjäsen som skildrar detta? Teatern kan inte förändra världen men åtminstone vår syn på världen.

Eva Dahlman föddes i Umeå men var glad när familjen så småningom flyttade ner till Stockholm. I Umeå skulle alla barn leka utomhus så fort solen tittade fram. Själv var hon en innesittare som gillade att läsa. Pappa var gymnasielärare och satt på sängkanten och berättade Shakespeares »En midsommarnattsdröm« som godnattsaga för sin dotter.

Nu bor Dahlman i Vasastan i Stockholm med sin sjuåriga dotter och en pudel. När hunden ska rastas tar de med henne till banken eller till Ica. Långpromenader är hon inte intresserad av, hon lever för sin dotter och för sitt jobb.

– Som regissör tar jag plats och är arbetsledare. Det är mitt ena jag. Mitt andra jag är livrädd för att kreativiteten ska ta slut. Så fort jag tackat ja till ett regiuppdrag så ångrar jag mig. Men när jag väl börjar jobba mår jag bra. Det var likadant när jag spelade.

Längtar du efter att spela teater?

– Det händer. Skulle jag bli erbjuden att spela Martha i »Vem är rädd för Virginia Woolf« så tackar jag ja. För tjugo år sedan kändes det som ett nederlag att lämna skådespeleriet. Men nu är jag hundra procent regissör!

I höst sätter hon upp »Hedda Gabler«, med en av teaterhistoriens mest omdiskuterade huvudroller (spelad av Maria Bonnevie) på Dramaten. Hedda Gabler är en manipulativ men också maktlös kvinna i 1890-talets Norge, olyckligt infångad i ett kvävande konventionellt äktenskap. Gablers ekonomiska beroende av sin man ser Dahlman som pjäsens viktigaste tema.

– Vi lever i ett samhälle där kvinnan tillhör en minoritet på 51 procent med sämre ekonomi än männen. Hedda Gabler gifter sig för ekonomisk trygghet. Hon tror att hon är smart och vill inte se att hon är i händerna på sin man. Hon dribblar, lär sig hantera honom men börjar hata omgivningen på grund av sitt ekonomiska beroende av en man. Jag vill visa hur viktigt det är att ta makten över sitt liv som kvinna. Inte minst ekonomiskt.

I sommar åker Eva Dahlman till huset på Gotland, där växterna redan har börjat sloka i vårsolen. Men hon har ingen lust att rensa rabatter. Hon tänker sitta inomhus och läsa även om det är sol.