Sven Wollter om vikten av att inte fly från sorgen: »Vårda den, gör den till din«

Fokus återpublicerar intervjun med Sven Wollter med anledning av skådespelarens bortgång 10 oktober 2020. 

När jag är inne i en repetitionsperiod händer det ofta att jag inte äter lunch. Men om du kan tänka dig att äta sent, så är det klart att vi kan ses, säger Sven Wollter på telefon.

Klockan har blivit halv fyra när vi sätter oss till bords inne i baren på Hotel Sergel Plaza i Stockholm. Det är tomt och ganska murrigt. Sven Wollter sitter nedsjunken i en soffa. Vi börjar prata om hur han alltid funnits där; genom hela uppväxten för vissa, ständigt närvarande i ett helt vuxenliv för andra.

– Jag har hållit på med teater i 52 år. Mitt första filmjobb var i »Hemsöborna« 1965, men det är klart, mitt liv förändrades totalt när »Raskens« började gå på tv. Den sågs av fem miljoner, varenda jävel kände igen mig, säger Sven Wollter. Han beskriver den kärlek svenska folket kände för Ida och Raskens. Hur barnen skrek repliker ur serien efter honom, och hur han var tvungen att visa upp foten på politiska möten, för att visa att den inte ruttnat som på tv. Först då kunde man köra ut de idoldyrkande ungarna som översvämmade lokalerna. Året var 1976 och Sven Wollter var i högsta grad politiskt aktiv, långt ut på vänsterkanten.

Det politiska engagemanget finns kvar. Om det har det skrivits spaltkilometer. Sven Wollter kallar sig till skillnad från så många andra fortfarande för kommunist och han fnyser åt vänsterledaren Lars Ohlys vånda kring begreppet.

– Han får kalla sig vad han vill, men kommunist har han aldrig varit. För min del kan han kalla sig kungen om det passar honom.

Orden fullkomligen forsar ur Sven Wollter. Han pratar om hur han har en nästan barnslig tro på att varje människa måste försöka kämpa för rättvisa, hur han länge vägrade ha hemligt telefonnummer och ibland kände sig som jourhavande präst när beundrare ringde och ville prata om sina problem.

– Det var jobbigt för min familj, men idealismen har den sidan också. Mitt dilemma har alltid varit hur jag ska balansera kärleken till min familj med mitt engagemang.

Det gick några år, men när han blev hotad till livet av nynazister ströks till slut numret ur telefonkatalogen.

Han lutar sig tillbaka i soffan, lägger det ena manchesterklädda benet över det andra och säger att han inte vet, men misstänker att det är politiken som gjort att han aldrig jobbat med Ingmar Bergman.

– Jag tror att han vill jobba med folk han kan kontrollera. Mig var han osäker på. På 80-talet störde det mig att jag aldrig jobbat med Bergman. Men inte längre, herregud, det finns en massa människor som jag också valt att inte arbeta med.

Däremot önskar han fortfarande att han fått vara med i »Fanny och Alexander«. Sven Wollter ringde till och med produktionsledaren och bad om en statistroll för att han så gärna ville vara med i filmen.

Förutom politiken är det utnämningarna till Sveriges sexigaste man som många tänker på när man säger Sven Wollter. Själv är jag uppväxt med en mor som suckade djupt varje gång han syntes i tv-rutan. Sven Wollter skrattar, säger att han har ett dubbelt förhållande till det där.

– Första gången var i tv-programmet »Sköna söndag« 1986. De ville ha mig i studion, men jag kände ett instinktivt: Aldrig! Men så sa min dåvarande fru att jag skulle lugna ner mig. »Tror du att de valt dig för att du är så snygg? Titta på dig själv, på din mage. Det är innehållet de har valt.« Helt plötsligt blev jag smickrad i stället och bestämde mig för att ställa upp, men jag kom till studion klädd som Cyrano de Bergerac som jag spelade just då. Med näsa och allt.

Över 50 år i branschen, listan över alla uppsättningar och filmer kan göras lång och fortfarande jobbar Sven Wollter för fullt. Vad är han då mest stolt över? Efter en lång tystnad kommer svaret.

– Stolt ...? Jag är kanske mest glad, eller stolt, över att du sitter här och frågar mig just det. Du är en ung människa och det märks att du verkligen vill veta. För mig betyder det att det jag gjort har ett värde. Jag är stolt över att jag fortfarande står på benen och kan repetera och att jag inte gett upp. Och så är jag stolt över att jag hållit mig borta från bitterhet, trots att jag har haft motgångar privat.

Två av motgångarna är de kvinnor som lämnat honom alldeles för tidigt. Hans äldsta dotter som dog av anorexi och hustrun, skådespelerskan Viveka Seldahl, som dog i cancer för snart fem år sen. Sven Wollter är i dag omgift, men pratar om vikten av att inte fly från sorgen.

– Vårda den. Gör den till din. För mina nära som gått bort har jag möblerat en kammare inom mig.

Vi packar på oss vinterkläderna. Kysser på kind. Sven Wollter ska hem och laga middag till sin fru.