Ylva Swedenborg: Svensk films mäktigaste doldis

Pr-geni. Cannesdrottning. Svensk films Grande Dame. Samma ord återkommer gång på gång om man söker Ylva Swdenborg på internet eller i tidningarnas artikelarkiv.

Hon nämns i förbifarten som en av de allra mäktigaste i den svenska filmvärlden, men förutom någon enstaka intervju, så finns det inte så mycket mer att hämta om personen bakom premiärerna. Varför inte?

– Det är ett medvetet val jag gjort. Jag arbetar med så mycket kända personer att jag känner att jag kan stå tillbaka. Jag har inget behov av att bli känd för att bli känd, och sen vet ju folk inom branschen vem jag är.

Ylva Swedenborg beställer in karljohanrisotto efter att ha kastat en snabb blick på menyn. Vi sitter nästan nere vid vattnet, fast tryggt inne i värmen bakom Källhagens värdshus stora fönster
Vägen in i filmvärlden gick via musikbranschen. På 70-talet skötte Ylva Swedenborg pressrelationerna för alla de stora rockbanden. Följde med Rolling Stones, Deep Purple, Def Leppard, Frank Zappa på deras Skandinavienturnéer. Men hon tröttnade, började på universitetet och säger att hon mycket väl kunnat fastna där om det inte varit för hennes stora filmintresse.

Ylva Swedenborg började läsa film, och kom på att hon kunde förena filmen med sitt pr-kunnande. Hon startade eget och började arbeta som pressansvarig på plats på inspelningarna, något som var vanligt i USA men som ingen hört talas om i Sverige.

– Det var ett helt nytt jobb, ett helt nytt fält. Jag satt där med två tomma pärmar och tänkte; Jaha, vad gör jag nu?

Året var 1980. Sedan dess har det blivit ett hundratal filmer. Tvåhundra kanske om man räknar med alla de importerade. Jag frågar vad det är hon gör egentligen – hur ser en vanlig dag ut?
– Ja, det undrade alltid min mamma också. Det är svårt att säga, det är så olika. Förr reste jag mycket mer, då kunde man vara en månad i Ungern eller på Kuba på inspelning. Nu blir det mest Luleå, Trollhättan eller Ystad där de flesta filmer spelas in. Men jag läser mycket manus, tänker skådespelare och upplägg, och sen drar jag upp strategier för lanseringsarbetet för filmerna.

Vi börjar prata om hur stor hennes makt är i branschen. Kan hon hjälpa eller stjälpa en karriär?

– Hjälpa kan jag absolut. Stjälpa … kan jag det?

Hon tvekar, fäster upp en hårlock, på ena fingret blixtrar en diamantring.

– Jag har ju ingen ekonomisk makt, men jag skulle nog säga att jag har ett visst inflytande i branschen. Jag har varit med så länge och jobbat med alla de stora.

Vissa regissörer och skådespelare har blivit som hennes egna, som hon ständigt jobbar med. Trots att hon inte är deras personliga agent har hon blivit ett slags bollplank. Hon är mentor för många av de unga hon sett växa upp. Mamma, säger Ylva Swedenborg själv, de har blivit som hennes barn.

Frågar man folk runt om Ylva Swedenborg vem hon är kommer svaret »hon jobbar jämt«. Ett citat som får Ylva att börja skratta. Hon instämmer och säger att hon hört det förr. Att nej, hon kanske inte har något privatliv men att det är svårt att veta vart man drar gränsen mellan jobbet och det privata. Hon går mycket på teater, läser för att hitta nya manus, ser film och träffar människor, men påpekar att allt det där hade hon gjort om hon varit arbetslös också.

Ända sen starten på 80-talet har hon varit sin egen. Jobbat med SF, för Sandrews och i dag är den största uppdragsgivaren Sonet Film.

– Det kom en filur som hette Peter Possne och frågade om jag inte ville jobba för honom. Jag tror att han kom direkt från Handels. Folk trodde inte jag var klok när jag, som jobbade mycket för SF, bytte dem mot Sonet. Men jag tyckte Peter var kul och så var han duktig på att hitta franska pärlor.

I dag säger Ylva att hon längtar tillbaka till de där första åren med Possne. Han importerade mycket fransk film och radarparet Swedenborg/Possne var mycket i Paris. Numera är Sonet Skandinaviens största filmbolag och producerar nästan bara svensk film.

Jag frågar Ylva vad hon gör om en film hon ska lansera är dålig?

– Det är det värsta som finns. Det händer inte så ofta eftersom jag har möjlighet att välja, men om det sker så är det bara att bita ihop och andas djupt. Jag brukar ta en promenad med hunden och så bestämmer jag mig för att fokusera på någon skådespelare som är bra. Men jag skulle aldrig låtsas att det är den bästa film jag sett. Jag försöker prata runt det – fast det är klart, de journalister som känner mig märker ju det direkt.

Det har börjat skymma. Tiden har bara runnit iväg och klockan hunnit bli tre. Jag avslutar en intervju som snarare kändes som en långlunch med väninnan. Men så är det ju svårt att säga vart gränsen går mellan arbete och sådant som man gärna hade gjort ändå.