Ylva Thörn: »Jag tackade nej till partistyrelsen«

Socialdemokratiska arbetarepartiet hade majoritet, men regerade från åskådarplats både i fullmäktigesalen och på Kopparvallen. Feodalherren försäkrade fortsatt pengaflöde och satt säkert på den verkliga makten.

Klassamhället stod stadigt, men fotbollslagets pojkar gjorde succé i landslaget. Flickor på plan var det för övrigt inte tal om.

– Vi var Facitungar. Våra föräldrar var Facitjobbare oavsett yrke. Min farsa var fanerare på möbeldelen, men fick ingen respekt för det. Det är samma sak i dag. Kommunals personal ses som övrig personal, de bara finns där. Jag blir förbannad när jobbare inte tillåts ha yrkesstolthet. Allt det har jag från Åtvidaberg.

Hon är fackbasen Ylva Thörn. Hon som ledde Kommunals största strejk i historien för fyra år sedan och är i avtalsrörelse nu igen. Hon snackar om en bruksort för fyrtio år sedan, men det låter som något från den dagsaktuella debatten.

– Det var ett sossefäste, men den väldiga respekten för Adelswärd och Ericsson fanns kvar. Politiken sköttes indirekt av företagen och när de föll, föll hela samhället. Kvar blev människorna som famlar efter något som inte finns. Bråk och osämja. Allt som skrivs om orten är negativt. Allt är negativt. Det fanns så mycket framtidstro en gång och så bara försvann den.
En optimism som försvann, säger hon, en auktoritetstro som gick över styr och ett arv som bara omskrivs i negativa termer. Just så som fackföreningsrörelsen beskrivs i tidningarna i dag. Som slutkörd.

Första gången hon strejkade var hon undersköterska och sektionsordförande. Det var på regionsjukhuset i Linköping, den långa strejksommaren 1980. Bussarna stod stilla och sjukhuset sattes i övertidsblockad.

Hon hade gått med sex år tidigare. Blev Kommunals första kvinnliga ordförande i Åtvidaberg. Det kanske var utstakat, pappa och mamma var aktiva, både i facket och partiet. Själv upprätthåller hon något slags avstånd till partipolitiken.

– Jag är socialdemokrat, men jag kan inte vara delaktig på ett sätt som gör att det råder tvivel om vem jag företräder. Jag fick erbjudandet, men tackade nej till att sitta i partistyrelsen. Jag företräder Kommunals medlemmar, säger hon.

Kanske är det en bidragande orsak till att det så ofta blir interna bråk i arbetarrörelsen när Ylva Thörn öppnar sin mun. Hon pekar ut det dåliga samvete som många inte vill bli påminda om: de låga kvinnolönerna.

I storstrejken 2003 fick hon allt och alla emot sig. Hon tog ut 46 000 medlemmar i 60 kommuner. 360 miljoner kronor kostade det strejkkassan.

Arbetsgivarna klagade och fick stöd av flera mansdominerade LO-förbund, partiföreträdare, till slut till och med kvinnodominerade Handels. Och efteråt klagade medlemmarna på det svaga resultatet.

– Det var obegripligt. Vi hade två kvinnoförbund som slogs mot varandra. Hela strejken var en framgång, vilket inte har synliggjorts. Den strejken lyfte också de andra förbundens löner och satte avstamp för hur LO-samordningen ser ut nu med kvinnopotter. Ändå fick vi bara kritik. Det störde mig något fruktansvärt att andra förbund la sig i och gick in på arbetsgivarnas sida.
Enade vi stå, söndrade vi falla, löd slagordet från arbetarrörelsens barndom. Det idealet kan tyckas lika avlägset som Åtvidabergs glansdagar.

Inför årets lönerörelse bråkade förbunden igen. Och för varje slag mot arbetsgivarna flyttar de yttre fienderna fram positionerna. Medlemstappen ökar. EU-domar och salladsbarer ger de borgerliga problemformuleringsinitiativet.

I medierna beskrivs facken allt oftare som en anakronistisk koloss utan förmåga att orientera sig i den nya världen. Precis som bruksorterna.

Ylva Thörn ifrågasätter den mörka bilden av fackens läge, men bekräftar den samtidigt när hon kommenterar de mest högljudda fackkritikerna.

– Moderaterna måste ju vara tacksamma över Maud Olofsson, hon är väl den blåaste politiker jag mött. Hon ger sig till tolk för att veta mycket om kvinnors situation i offentlig sektor, men har i själva verket väldigt dålig insikt. Allt blir enligt henne bättre om man är egenföretagare. Men vi som organiserar kvinnor hos både privata och offentliga arbetsgivare ser ju att det inte är någon större skillnad på löneutvecklingen.

Skeletten efter Facitfabriken står kvar i Åtvidaberg. De har byggt en skola i de gamla lokalerna, bland annat. Kanske lever också auktoritetstron.

Bruksortens minne av Ylva Thörn präglas mest av fotbollen. Invånarna pratar gärna om när hon ville ha ett damlag, men männen i styrelsen hävdade att det kostade för mycket. Så tjejerna betalade resorna och sydde själva emblem på tröjorna. Ylva Thörn slogs som spelare, lagkapten, ordförande och damsektionen blev kvar.

Oklart om kampen för högre kvinnolöner blir lika framgångsrik.