Klimatdiktatorer och medlöpare

»Fördelen med ett centraliserat toppstyrt system är att när de väl bestämmer sig så går det ganska snabbt. Det finns ingen opposition som bråkar«, säger Anders Wijkman, tidigare moderat och kristdemokrat och Röda korsledare, i Svenska Dagbladet. Det är miljö artikeln handlar om. »Demokratin måste pausas för att lösa klimatkrisen« är rubriken. En norsk professor får resonera om behovet om ett slags »klimatdiktatur«. Kina framhålls som föredöme. Det är det Wijkman kommenterar. Han kommer inte ut som anhängare av klimatdiktaturen, men han menar att vi har »fel ekonomisk modell« och att inget politiskt parti lyckas fånga upp den saken. Och talar alltså längtande om de system där man slipper en »opposition som bråkar«.

You do the math, som amerikanerna säger.

Det är ingen nyhet att det finns miljöengagerade, som den norske professorn, som leker med tanken på ett upphäva den irriterande demokratin. Klimatet kräver det. Vi skrev om den antidemokratiska trenden i Fokus sommarnummer för ett knappt halvår sedan. Och när Fokus hade ett temanummer om klimatet, under den förra ledningen, lektes det ogenerat med just den tanken: behovet av en upplyst klimatdiktator.

Egentligen borde vi bli mållösa av att den typen av tankar nu bollas helt oblygt av personer som inte är några totalitära grottmänniskor, utan tvärtom ser sig själva som den politiska skapelsens krona. Men man vänjer sig. När de som betraktar sig som upplysta inte längre känner sig säkra på att folk levererar rätt beslut, verkar det vettiga för många av dem vara att sluta fråga folk vad de tycker. Diktatur behöver väl inte vara så farligt om rätt personer styr?

Läs mer: Ska vi vaska demokratin?

Nähä.

Och nu en liten koppling som jag vet att flera av er inte skulle göra, eller är villiga att följa med på, men ändå: de upphaussade »paradise papers« som började publiceras i går. Människor som skatteplanerar med hjälp av de få kvarvarande skatteparadisen. I de flesta fall antagligen inte olagligt, som Uppdrag granskning och andra redaktioner fått påpeka, men möjligen omoraliskt.

Koppling, hurdå? Jo, en tredje journalistisk produkt i helgen kan förklara saken. Stefan Wahlberg, chefredaktör på Dagens Juridik, intervjuades i helgens Resumé. Lyssna på detta:

– Den lilla mot staten, det är en ledstjärna i mitt liv. Det finns en stark missuppfattning i Sverige om att statsmakterna är de goda gåvornas givare, när man rent konstitutionellt och statsvetenskapligt vet att staten kan bli sina medborgares värsta fiende.

Det var efter att ha läst George Orwells »1984«, som Wahlberg »insåg vikten av att inte bli en medlöpare till staten«.

Lyssna igen: »vikten av att inte bli en medlöpare till staten«.

Det är inget snack om att man har en moralisk skyldighet att bidra till det gemensamma. Lever man i en någorlunda hygglig stat sker det till stor del genom skatter. Många av de som flyr från skatt, även om de inte begår brott, rör sig i en moralisk gråzon. Men det är också så att staten är en makt som måste tyglas på olika sätt för att inte bli farlig. Det sker delvis genom lagar. Delvis genom formella institutioner. I bästa fall delvis genom journalistik, om journalisterna inte okritiskt anammar statens perspektiv. Det sker också delvis genom att staten utsätts för konkurrens: andningshål som gör att staten inte kan upprätthålla vilka orimligheter som helst, hur länge som helst. När Radio Nord sände radio från internationellt vatten på sextiotalet var det ett sådant exempel. När Jan Stenbeck började sända TV3 från London 1987-88 var det ett annat exempel. Och de så kallade »skatteparadisen« är ett tredje, vad man än tycker om dem. De sätter en gräns för hur mycket pengar staten kan suga ut av sina medborgare. För liksom med nästan allt av vikt handlar även skatteuttag om balans. Vi har en plikt att bidra till det gemensamma. Men vi har inte en plikt att aldrig säga »stopp, nu räcker det«. Tvärtom har vi en plikt att sätta gränser för statens makt och den makten består i stor utsträckning av skatteuttag.

Det blir löjligt om man för den skull försöker utmåla, till exempel, den gamle SSU:aren och Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling, som en hjälte för att han skatteplanerat på Malta. Hans motiv har antagligen inte i första hand varit ädla och självuppoffrande. Och det finns en allvarlig skevhet med denna kontrollmekanism av staten: den är i praktiken bara öppen för de mest förmögna. Men å andra sidan tar den svenska staten varje år in drygt 1900 miljarder kronor, eller närmare 45 procent av det samlade värdet av allt som produceras i landet. I det läget tror jag att man ändå bör fundera på om de som ropar på en starkare, mindre ifrågasatt, oppositionsfri stat – kanske till och med ett upphävande av den irriterande demokratin – verkligen har tänkt igenom saken. Den som inbillar sig att staten är »alla goda gåvors givare«, ens när det gäller klimatkrisen, har inte lärt sig ett dyft av historien.

Wahlberg igen: »staten kan bli sina medborgares värsta fiende«, »vikten av att inte bli en medlöpare till staten«.

Minns de orden.