Militär i förorten kräver lagändringar

Nog känns det som om det drattas på lite väl snabbt, när det gäller det här med militär i förorten?

Sverige har ibland börjat framstå som ett land utan institutionellt minne. Någon skjuter från höften. Andra kan inte motstå pirret i avtryckarfingrarna och hänger på, utan att riktigt veta vad de siktar på. Så låt oss vara en motvikt. Och låt oss börja med att reda ut det här med militär i civila situationer, så att vi åtminstone har historien och förutsättningarna klara för oss.

Det är en vanlig föreställning att svensk militär, sedan skotten i Ådalen 1931, inte får använda våld mot den egna civilbefolkningen. Det är inte riktigt sant.

Ådalskommissionen, som utredde händelserna, slog fast att militär inte bör användas vid kravaller. Möjligheten fanns ändå kvar, men krävde enligt en ny förordning regeringens godkännande. Sedan hände inte särskilt mycket förrän 1968, då Jan Myrdal påpekade i Aftonbladet att det fortfarande var möjligt att använda väpnad trupp mot upplopp. Det ledde till en proposition från regeringen som riksdagen antog 1969. Den presenterades som att bestämmelserna för »militär medverkan vid stillande av upplopp upphävs«. Men lagrådet kastade in en brasklapp om att regeringen trots allt hade ansvar för att ordningen upprätthölls i landet och att det inte kunde uteslutas att militär måste användas om »polisens samlade resurser skulle visa sig otillräckliga«.

I den regeringsform som antogs 1975 listas de uppgifter som försvarsmakten får användas till. Där ingår inte uppgiften att svara för civil lag och ordning. Man kan se det som ett förbud, om man tänker sig att uppräkningen är uttömmande, men det är inte ett uttryckligt förbud. I utredningar och andra dokument de följande decennierna tas frågan ibland upp. Det beskrivs vanligen som att det inte finns något rättsligt bindande förbud mot att militär sätts in mot den egna befolkningen, men att den politiska enigheten är så bred i frågan att det i praktiken kan uteslutas att militär kommer att få använda våld och tvång mot enskilda i fredstid.

Efter 11 septemberattackerna 2001 dök frågan upp igen. Det resulterade i förordningen 2002:375 om Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet, där den sjunde paragrafen lyder:

»7 § När stöd lämnas enligt denna förordning får Försvarsmaktens personal inte användas i situationer där det finns risk för att den kan komma att bruka tvång eller våld mot enskilda.«

Det är det närmsta Sverige kommit ett uttryckligt förbud. Men det gällde ograverat i bara fyra år, fram till lagen om försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning (2006:343), som gav polisen rätt att kalla in militär vid terrorbekämpning, förutsatt att militären stod under polisiärt befäl. I lagens förarbeten uteslöts att militär skulle få sättas in mot demonstrationer. Dåvarande rikspolischefen valde att begränsa det militära stödet till luft- och sjöstrider.

Först för tre år sedan, 2015, gjordes en omtolkning. Den gjorde det dels möjligt för militär personal att hjälpa polisen med att säkra byggnader, med underrättelse, it och bombskydd samt med stridande personal, dels gav den en möjlighet för polisen att kalla in militär, utan att regeringen gav sitt medgivande vid särskilt brådskande »fara för människors liv eller omfattande förstörelse«. Allt detta enbart vid terrorangrepp.

Så är läget. Ska militären ut i förorten för att göra annat än att paradera, öva strid i bebyggelse eller stapla sandsäckar vid risk för översvämning, är det svårt att se att det går att göra utan lagändringar. Och ett brott med en åttiårig samsyn.

Kanske behövs det. Men vi kan väl ägna frågan lite eftertanke, innan vi rusar vidare?