Vänstern har svårt att samla sig
Över helgen har Janne Sundlings artikel om Vänsterpartiets starke man i Göteborg, Daniel Bernmar, blivit än mer läsvärd, för partiet fortsätter längs den bana Sundling beskriver.
Rossana Dinamarca bestämde sig i söndags för att inte kandidera till riksdagen. Hon meddelade beslutet på Facebook, inte till partistyrelsen eller partiledaren för sitt parti. Hon är den fjärde av Vänsterpartiets ledamöter som lämnar riksdagsgruppen på kort tid.
Det är inte alldeles lätt att reda ut vad problemet är inom vänstern, främst därför att det faktiskt inte är alldeles lätt att förklara. Det finns en spricka i botten, mellan mer traditionell, klassorienterad vänster och en postmodernare, identitetspolitisk vänster. Men skiljelinjerna är suddiga och motsättningarna en komplex väv av åsiktsskillnader och personliga antipatier. Sprickan blev först tydlig när feminismen fick en framskjuten roll – skulle kön trumfa klass? – men där är har den med tiden blivit mindre dramatisk. Nu har den mer att göra med migration och etnicitet, och mer intrikata identitetsfrågor som »rasifiering« och transpersoner. Den är svår att överbrygga, eftersom den inte bara handlar om olika politiska val, utan om hur verkligheten ska beskrivas och faktiskt är.
Den segdragna kampanjen mot Amineh Kakabaveh, som bottnar i en ovilja att erkänna att det finns särskilda problem i invandrartäta förorter, är det tydligaste exemplet. Det finns många fler. Sakfrågorna går emot vänstern. Hittills vill de flesta tala om sådant som vänstern helst skulle vilja hålla tyst om.
Det är inte några perifera personer som partiet spottar ut. Stig Henriksson, som i rollen som kommunalråd lyckades få stöd av som mest drygt 58 procent av väljarna i Fagersta, hoppade av riksdagen i höstas. Han petades ut försvarsberedningen i helgen. Om det inte är en person som partiet tycker sig ha nytta av, vem är då kvalificerad?
En hel del av det som nu sker, inklusive bråket kring den förre partiledaren Lars Ohly som fortfarande rullar på, är hemmagjort av Vänsterpartiet. Annat känns igen från vänsterrörelser över hela västvärlden. Vänstern har svårt att samla sig någonstans. Det finns gott om aktivister, men deras förmåga att bilda ett fungerande kollektiv längre än några veckor verkar liten.
Den grundläggande konflikten mellan gammal och ny vänster är också tydlig inom Socialdemokraterna, även om den tar sig lite andra uttryck där, på grund av regeringslusten. Att enigheten är långt borta märktes när partiet presenterade sin valplattform i förra veckan och genast övergick i internt gruff. Det talande är inte så mycket oenigheten i sig som tonläget: det hånskrattas och smutskastas. Vänsterns internstider, inom såväl Vänsterpartiet som Socialdemokraterna, är bittra och personliga, snarare än sakorienterade. Av god vilja syns inte mycket.
Där har det här valåret ytterligare en svårförutsägbar, rörlig del, som mycket väl kan komma att spela roll innan september är här.
