Därför satsar S på lag och ordning
Varför gör Socialdemokraterna så? Varför väljer de att gå till val på motståndarnas paradfrågor?
Det fanns en gammal historia, som brukade cirkulera när H&M fortfarande brann med profitens klara låga: det hände att företagets trendorakel satsade fel. Till exempel bestämde sig för att orange var vårens färg och lät sy upp miljoner plagg i rätt färg bara för att upptäcka, när våren kom, att rätt färg var fel. Ingen suktade efter det orangea.
Lösningen? Inte att sucka och stuva undan alltihop. Nej, tvärtom att fylla skyltfönstren, världen över, med felsatsningen. Bombardera kunderna med orange. Till slut blev kunderna övertygade om att orange faktiskt var vårens färg. Det måste det ju vara, eftersom den syns överallt. Och så sköt försäljningen i höjden.
Läs mer: Hiskeligt tråkigt med lag och ordning
Om det verkligen är sant, det där, ska jag låta vara osagt. Men det är en bra historia som sätter fingret på något dynamiskt: verkligheten är inte given, särskilt inte för stora aktörer.
Frågan är, förstås: gäller det fortfarande Socialdemokraterna? Kan de sätta vilka frågor de vill i skyltfönstret och räkna med att det räcker för att göra dem till valets frågor? En del av de interna kritikerna mot Socialdemokraternas satsning på lag och ordning verkar förutsätta det. Jag är inte lika säker.
Den gamle Fokusmedarbetaren Johan Anderberg skrev en intressant artikel i Expressen för ett par dagar sedan. Den handlar om hur människor kan fås att ändra inställning i olika frågor, till och med partilojalitet, genom enkel psykologisk manipulation. Lyckas man till exempel få en person att känna trygghet och styrka kommer den personen, enligt psykologiska experiment, att inta en mer liberal hållning, till exempel i frågor som har att göra med lag och ordning, sexuella normer och migration.
Det kan tyckas obehagligt att vi är så flyktiga – Anderberg refererar exempel på att skillnader i temperatur i hemmet kan leda till åsiktsändringar – men forskningsresultaten framstår intuitivt som rimliga. Att ett evigt malande om sönderfall och risker i sig driver på politiska krav på ordning och kontroll, är rätt uppenbart runt omkring oss. Terrorismens själva idé är att spela på sådana reaktioner. Den är nästan aldrig stark nog att rent fysiskt och konkret hota stabila samhällsbyggen, den fungerar genom att rädslan får politiska konsekvenser.
Men det som också bör sägas är att det här knappast är något nytt och avvikande perspektiv. Snarare tvärtom. Politik diskuteras nästan alltid numera som strategi och taktik. Politik som faktiskt verktyg för att lösa faktiska problem har blivit ett andrahandsämne. I valrörelser försvinner det nästan helt. Frågan blir då ständigt: var det smart gjort? Borde man inte ha valt en annan strategi? Borde man inte talat om något annat? Och så vidare. Att man kan välja att tala om vad som helst, att det går att få väljarna att följa med, om man bara är skicklig eller stor nog, är underförstått.
Men om man tänker på politik som ett faktiskt verktyg för att lösa faktiska problem, är inte valet av frågor helt fritt. Man kan i längden inte trolla bort de faktiska problemen, genom att hänga ut andra problem som man hellre skulle tala om, i skyltfönstren. Visst reagerar folk på psykologisk manipulation, men de reagerar på upplevda problem i verkligheten också. Ibland kan till och med rationella argument spela roll.
En underskattad förklaring till att Socialdemokraterna går till val på motståndarnas paradfrågor, är att de faktiska problem som kräver faktiska lösningar råkar finnas där just nu. Trist för sossarna, men så kan det bli ibland. Att det skulle vara en bra idé att strunta i problemen, därför att problemen befinner sig på fel ställe, är inte alldeles säkert.
Sedan finns förstås frågan om hur man hanterar problemen, om idéer och ideologi, något annat som hamnat lite i bakgrunden inom partipolitiken. Men det är en annan diskussion.
