Varför bevakar medierna Akilov?

Förra veckan var bara IS och OS. När det inte skreks vid någon målgång i en av alla dessa obegripliga, snöbaserade sportgrenar, redogjordes det istället i detalj och finlirad nyans för vad Rakhmat Akilov sagt eller gjort. Sveriges Radio direktsände, sammanfattade, uppdaterade och gjorde överhuvudtaget allt för att leva upp till löftet att »leverera en fyllig bevakning«.

Den enda frågan är: varför?

Det är klart att nyhetsredaktioner ska rapportera om nyheter. Men det händer saker hela tiden. Allt kan inte få plats. Att förmedla nyheter handlar i själva verket mestadels om att välja bort allt det som inte är värt att ägna tid åt.

I fallet Akilov finns inga stora mysterier. Det är känt vad som skett, det är känt hur det skedde, det är känt vem som gjorde det. Åklagare och gärningsman är ense. Det finns inget som tyder på att Akilov haft några särskilt intressanta kontakter med IS-företrädare. Han framstår inte som en slipad ideolog, vars utsagor är värda att analysera och fundera över. Det finns inga av de oklarheter och inte den bevisprövning som till exempel gjorde rättegångarna mot Christer Pettersson till en tidig dokusåpa. Det finns inte ens den kittlande kombination av kändisskap och passionsdrama som i ett år höll liv i processen mot OJ Simpson.

Det finns, kort sagt, inget mer att veta, inget mer att förstå, inget mer att lära av just den här rättegången. Den är viktig, eftersom det är viktigt att mördare ställs till svars för sina handlingar. Men den är faktiskt, rent objektivt, helt ointressant.

Jag har vant mig vid och accepterat att det finns folk som vill veta allt om människor som åker skidor på andra sidan jorden. Men jag begriper inte varför någon skulle vara intresserad av »en fyllig bevakning« av Rakhmat Akilov. Det enda utrymme i offentligheten som bör reserveras för honom är beskedet om den fällande domen.