»Not in front of the servants«

Alla civiliserade samhällen ställs inför problemet hur dess olika klasser ska kunna samexistera. Lösningarna har varit många genom åren - feodalism, socialism, meritokrati, nätcasino – och vissa har fungerat bättre än andra. Här i Norden tänker vi oss gärna att vi har valt en smått unik väg – jämlikhet och öppenhet – som vi är mycket stolta över. Men nu är det trots allt så att samhällsklasser existerar, även om vi inte vill låtsas om dem, och det är ju inte alldeles självklart att precis allting man tänker och tycker lämpar sig för allas öron.

På det temat har jag anat att en ny genre har börjat få fäste i kulturkritiken. Den sammanfattas kanske bäst med den gamla tumregeln, välkänd från alla som sett Downton Abbey, eller Merchant-Ivorys filmer i brittisk överklassmiljö: »Not in front of the servants«. Exemplen blir fler varje dag, men låt mig ta ett ur Svenska Dagbladet, publicerat för en vecka sedan ungefär.

Det är Eva Bäckstedt som gått till Historiska museet i Stockholm för att titta på utställningen »100% kamp«. Det är en vandringsutställning, som nu tänker bli stationär på Historiska under nästan hela året. Den är påkommen och ihopsatt av ett par folkkommissarier, av det slag museivärlden numera är full av och handlar om »asylrätt, fri abort, samernas kamp, hbtq-rättigheter« och annat av samma läckra och trollbindande art.

Bäckstedt är kluven till utställningen. Å ena sidan är hon »i princip redan anhängare av de åsikter som utställningen bottnar i« och »sympatiserar med ambitionen«. Å andra sidan lider utställningen av »en viss ytlighet«, ger känslan »av att vandra runt i en provkarta över de för dagen mest gångbara värderingarna« och får henne att »känna sig utsatt för uppfostringsförsök«.

Men slutklämmen innehåller det verkligt centrala i vårt ärende:

»Och dessvärre tror jag inte för ett ögonblick att antifeminister, rasister, funkofober, homofober och andra -fober låter sig omvändas av en utställning som '100% kamp'. Tvärtom får de nog bara vatten på pk-elit-hatarkvarnen.«

Rubriken, säkert satt av en redigerare, men en ambitiös sådan som förmått att skilja ut det verkligt centrala i texten, är: »Hatarna kommer att älska att hata det här«.

Jag har sett samma argument i recensioner av pjäser och filmer. Det har förekommit i debatten om statliga kulturmyndigheters politiska pekpinnar. Det är vad man skulle kunna kalla ett meta-argument. Det handlar inte om värderingar i sig. Inte om att det är något fel med pekpinnarna. Det handlar egentligen inte heller om problemet med det platta, det puerilt plakatmässiga, det distanslösa och det som saknar sinne för det absurda. Det är ett argument som tvärtom tar det som en självklarhet att »vi« i huvudsak skriver under på samma budskap.

Frågan är bara: är det så klokt att trycka upp budskapet i ansiktet på De andra? Är det inte att provocera folk i kulturellt efterblivna samhällsklasser? Ska vi verkligen mata »hatarna«, genom att så oförblommerat delge dem våra värderingar?

Det går inte att utesluta att den här nya kulturkritiska genren är något på spåren. Det vore ju förfärligt om myten att det finns något slags PK-elit cementerades. Särskilt om orsaken var att PK-eliten brer på lite för tjockt, när tjänstefolket är inom hörhåll.