Det andra valet

Om ett par veckor slåss rikspolitikerna om vem som ska vara statsminister. Ska det vara partiledaren för största parti (förutsatt att största parti fortfarande är Socialdemokraterna)? Eller ska det vara ledaren för en blocköverskridande koalition (förutsatt att det är Stefan Löfven)? Eller ska det vara Ulf Kristersson (oavsett förutsättningar)? Eller Annie Lööf (förutsatt att en smalare del av folket får bestämma än när ståndsriksdagen var i sin ungdom)?

Under tiden som den långköraren vecklar ut sig, kommer 290 kommuner att utse sina styrespersoner. I många fall under betydligt mindre buller och besvär. Det är på sätt och vis märkligt.

Mer än 90 procent av den direkta inkomstskatten är kommunalskatt. De kommunalt anställda är 770 000, ganska precis en halv miljon fler än de statligt anställda. De kommunalt anställda finns i den typen av verksamhet som vi stöter på mest i vår vardag som medborgare. Den enskilt största utgiften i statens budget är de allmänna bidragen till kommunerna.

Om vi följer pengarna – ett gammalt gott råd – eller vår egen välfärd, borde det med andra ord vara kommunerna vi ägnade oss åt under valrörelsen. Men i de flesta kommuner är intresset för de lokala valen inte mer än halvhjärtat. Göteborg är ett undantag i år, eftersom Socialdemokraterna löper risk att förlora makten på grund av det nya partiet Demokraterna. Men inte ens i Stockholm, som har ofantliga summor att hantera, har valet till stadshuset lätt att slå sig fram. Bråkstakarna i riksdagen överskattar sin betydelse och vi har gått på det.

Det är ingen idé att inbilla sig att det ska ändra sig, men vi kan väl ändå ta en minut och skänka kommunerna en tanke. Dels därför att det mesta av det viktigaste faktiskt är kommunernas ansvar. Om rikspolitikerna förbjöds att lägga sig i kommunala frågor under de debatter som nu sömlöst avlöser varandra, skulle inte mycket bli sagt. Dels därför att de stora problemen förr eller senare blir kommunala. Det gäller till exempel konsekvenserna av invandringen. Det pågår ett ständigt Svarte Pettrande om kostnaderna för den. Erfarenheten säger att kommunerna kommer att bli sittande med notan. Till syvende och sist kommer det att handla om den typen av basala skyddsnät och just sådana offentliga tjänster, som kommunerna är ansvariga för.

Det finns ett ytterligare skäl att minnas kommunerna. På kommunal nivå, till skillnad från nationell nivå, ransoneras en aning med de ultimativa utspelen, med de kategoriska deklarationerna om vilka man kan eller inte kan tala med och med det paniska klängandet på diverse totempålar. Möjligen beror det på att kommuner har verksamhet som behöver skötas. Eller på att man helt enkelt inte kan vara hur löjlig som helst, om man är mer eller mindre personligt bekant med sina väljare.

Bland de 290 kommunerna finns förstås exempel på snart sagt allt: de välskötta, de konkursmässiga, de stelnade, de dynamiska, de förtvivlade och de med tillförsikt. Det finns till och med en del kommuner som kunde tjäna som exempel för rikspolitikerna. Om de för ett ögonblick brydde sig om att ta intryck. Och om vi gjorde detsamma.