Förtroendelöst förtroende

Det bisarra med förtroendeomröstningen om Theresa Mays regering i brittiska parlamentet är att alla redan vet att det saknas förtroende för Theresa May. Att hon ändå vann med 19 röster beror på att förtroendet för eventuella alternativ – främst i ledet labourledaren Jeremy Corbyn – är ännu mindre. Det, och det faktum att ingen egentligen vill ta över den rätt hopplösa roll hon tvingas spela.

Nu har May tre arbetsdagar och två helgdagar på sig att hitta på en ny strategi för Storbritanniens utträde ur EU. Parlamentet vill se en plan på måndag.

Det är förstås ogörligt.

Vid det här laget är det uppenbart att varje tänkbar majoritet i parlamentet måste vara blocköverskridande. Samtidigt har Labour, en aning i skymundan, vänt upp och ned på sig själva. En outsider – Corbyn igen – är partiledare och partiet har spätts ut med en helt ny kader medlemmar som tillhör ett slags urban, aktivistisk och individualistisk rörelse, utan starka organisationslojaliteter eller respekt för traditioner.

Labour har helt enkelt blivit en lösare intressegemenskap, utan riktig styrning och disciplin. Det är en organisation med vitt skilda åsikter om EU. En hel del av de nyanslutna är brinnande anhängare av brittiskt EU-medlemskap, delvis därför att EU-kritik kommit att associeras med de konservativa. Andra, som ledaren själv, är egentligen EU-skeptiker inte alldeles olika torys EU-skeptiker, men från vänster. Det är den gamla, radikala Labourtraditionen. Till det kommer att Labour egentligen bara kan samlas i en fråga: att störta tories och själva vinna regeringsmakten.

Det är inte bara den vanliga ambitionen hos alla politiska partier. Det är delvis en klanartad vendetta med styrande konservativa, delvis en ännu bittrare intern fejd med det liberala Labourparti Tony Blair skapade och därför till inte liten del ett projekt som drivs av revanschism, bitterhet och till och med vandalism.

Så May ska försöka vinna blocköverskridande stöd, med ett sedan länge splittrat parti i ryggen, genom att hitta gemensamma punkter med ett parti som mer liknar en lös samling av ränksmidande aktivister med destruktiva tendenser, i en fråga som är politiskt och juridiskt mer komplicerad än det mesta. Och det med en minimal majoritet i parlamentet, när alla röstar som de ska.

Jo, och så är det dessutom så att resultatet av folkomröstningen, som måste hanteras, går stick i stäv med etablissemangets uppfattning i alla stora partier. I parlamentet finns fortfarande egentligen en majoritet för ett fortsatt EU-medlemskap. Folket röstade tyvärr fel.

Det är inte så konstigt att ingen egentligen suktar efter hennes jobb.

Höjdpunkten i kvällens debatt i underhuset var Michael Goves tal. Dels därför att det var retorik av riktigt god kvalitet. Dels därför att det fångade det bisarra i hela situationen. Gove uppträdde precis som man ska göra om man vill marknadsföra sig som konservativ ledare, men på ytan var det motsatsen: ett brandtal för lojalitet med Mays regering. Det var ett konststycke, men tog inte Storbritannien ett dugg närmare något slags fungerande politisk majoritet.

Och på måndag kommer det inte att vara särskilt annorlunda.