Hakelius: Plötsligt är det möjligt för Boris Johnsson att få till ett avtal

Näst efter fysikens lagar är politikens lagar de mest orubbliga. Den allra mildaste påminnelse om att det till sist handlar om vem som har makten, räcker för att värsta kris ska underordnas partiintresset.

Det började i torsdags. Plötsligt stod Boris Johnson och skakade den irländska taoiseachens — det vill säga premiärministerns — hand. Både Johnson och Leo Varadkar log.

Varadkar har på sistone inte utmärkt sig som någon större vän av Storbritannien. Om något har han snarast verkat njuta av att lägga krokben för så många förslag från Westminster som möjligt, ofta redan innan de föreslagits. Nu sades det att något väsentligt hade hänt.

Det skulle kanske kunna gå att lösa knäckfrågan om Nordirlands ställning vid en Brexit.

Vad lösningen skulle bestå i vet ingen utom de närmast inblandade med säkerhet. En verklig lösning, i meningen att alla löften som givits infrias, skulle samtidigt innebära

1. att det inte blev en gräns mellan Nordirland och Irland
2. ingen gräns i Irländska sjön, mellan Nordirland och Storbritanniens huvudö
3. men att det ändå fanns en gräns mellan Storbritannien och EU.

Det är förstås inte bara politiskt omöjligt, utan logiskt omöjligt, så vad det än är som kan vara på gång, handlar det med säkerhet om något lagom luddigt och falskt för att blanda bort korten.

Men det spelar mindre roll. Skulle Boris Johnson faktiskt lyckas få till en överenskommelse med EU som kan passera underhuset, vore det en triumf för honom själv. Den möjligheten, hur spekulativ den än är, fick det politiska spelat på båda sidor engelska kanalen att rassla.

På kontinenten hördes förvånade, klentrogna och omväxlande hoppfulla och nervösa kommentarer. I Storbritannien skrumpnade remainanhängarnas ansikten ihop som om de bitit i ett lass citroner.

Från remainsidan har det hela tiden sagts att Johnson spelar dubbelt och antagligen inte vill ha ett avtal med EU. Det påståendet har haft ett element av önsketänkande i sig. En betydande del av remainanhängarna vill ju nämligen att Brexit ställs in helt och hållet. Deras bästa kort är att det enda alternativet är Brexit utan avtal. Skulle Boris Johnson plötsligt leverera ett hyfsat fungerande avtal, skulle de hamna i en besvärlig situation.

Nödutgången är idén om ännu en folkomröstning. Den har på sistone marknadsförts som en ny folkomröstning, eftersom den förra inte gav folk en möjlighet att ta ställning till ett avtalslöst Brexit. Finns ett avtal skulle folkomröstningen förstås inte kunna handla om det. Då skulle den antagligen stå mellan det konkreta Brexitförslaget och … ja … antagligen ingen Brexit alls, då. Det vill säga ett sista försök att försöka få folk att rösta "rätt".

Under helgen har det putsats och fejats på den linjen i skrift och etermedia, för att försöka få det att inte verka som ett sätt att överpröva den förra omröstningen. Men det är svårt att få resonemanget att fungera. En förhandlingslösning på Brexit sade väljarna faktiskt ja till redan förra gången.

För Labour vore det särskilt besvärligt om Johnson får till en lösning. Partiet har haft enormt svårt att samla sig till en begriplig linje om Brexit. Det enda de bestämt sig för är att en ny folkomröstning är att föredra framför en avtalslös Brexit. Och nu riskerar den strategin att falla i bitar.

Det var här politikens vanliga småaktighet bröt igenom i helgen. Ett tjugotal Labourledamöter verkar kunna tänka sig att rösta för en förhandlingslösning, om en sådan är någorlunda rimlig. Det betyder att den skulle kunna klara sig genom parlamentet. Men det innebär också att Labour står utan vapen i det nära förestående valet. Och att Tories kan göra sig av med hotet från Nigel Farages Brexitparti.

Kort sagt, om Boris Johnson lyckas få fram ett avtal har han goda chanser att därefter vinna ett allmänt val och få en majoritet i underhuset.

Det är väldigt många ”om” och ”ifall” i det här resonemanget. Hoppet om ett avtal kan spricka redan i dag. Men chansen till ett avtal verkade tillräckligt stor i helgen för att det skulle bli uppenbart att Labour snarare betraktar den chansen som en risk.

Labours remainanhängare gick i går och förrgår ut med direkta uppmaningar till sina kollegor att inte rösta för ett avtal, oavsett hur det ser ut. Clive Lewis, en framträdande Labourledamot, gjorde ingen hemlighet av att saken nu är en fråga om partipolitik:

”Om Boris Johnson kan utkämpa ett val som mannen som levererade Brexit, kommer vi att få allvarliga problem. Det kommer att bli Torypartiet, inte de Labourledamöter som stött avtalet, som skördar valframgångar av en sådan överenskommelse”, sade han till The Guardian. Flera av hans kollegor gav uttryck för liknande sentiment.

Det ligger alltså nu i öppen dagar: för Labours tongivande delar handlade all det väsen som förts om att ett avtal måste till innan Brexit blir av, egentligen om partipolitisk positionering. Ett möjligt avtal gör dem inte glada och lättade, utan ilskna och besvikna. De vill att förhandlingarna ska misslyckas, eftersom det skulle gynna dem i ett val. Samtidigt rapporterade The Times att Labours skuggfinansminister John McDonnell i praktiken tagit över ledningen av partiets valplanering från Jeremy Corbyn. Från att närmast haft status som rockstjärna beskrivs Corbyn nu internt allt oftare och ju närmare valet kommer, som en belastning.

Nu återstår förstås att se om det blir något av det hela. Sent i går kväll sände EU:s chefsförhandlare Michel Barnier ut signaler om att det var näst intill omöjligt att komma överens om något till torsdagens EU-möte. Boris Johnson är notoriskt överoptimistisk, när det passar honom. Den 31 oktober är bara ett fåtal dagar borta, även om ett avtal säkert kan motivera en kort utökad väntetid, till och med för Boris Johnsons anhängare. Och även om ett avtal presenteras, är det långt ifrån säkert att det kan passera underhuset.

Men icke desto mindre verkar nu verkliga förhandlingar vara igång, i elfte timmen. Den här veckan blir helt enkelt avgörande.

Drottningen håller sitt tal, som beskriver regerings politiska inriktning, i parlamentet i dag. Boris Johnson träffar de mest centrala ledarna i EU under veckan. På torsdagen håller EU toppmöte. På lördag ska underhuset rösta i Brexitfrågan, eventuellt om ett avtal, i en specialinsatt helgsejour av ett slag som inte förekommit sedan Falklandskriget.

Hur det än går var det upplysande att få se den simpla partipolitiken sticka fram under allt tal om nationens bästa. Vissa saker är, trots allt, sig lika till och med i Storbritannien.

Läs alla Fokus-artiklar om Brexit här!