Hakelius: Alarmism? Nej, för det är Aftonbladet
Toppbild: TT
Tre, fyra år är inte lång tid. Eller en evighet.
För ungefär fyra år sedan var Ann Heberlein fortfarande omhuldad på de finaste kultursidorna i Sverige. Så uppmärksammade hon omfattande sexuella övergrepp mot kvinnor nyårsnatten 2016. Luckan öppnade sig. För bara tre år sedan gav Lars Åberg ut ”Framtidsstaden”, om vad Sverige kunde tänkas bli, om Sverige gick samma väg som Malmö. Åbergs bok ”Landet där vad som helst kan hända”, om hur migrationen påverkar Sverige, kom för bara två år sedan. ”All inclusive”, den tredje delen av Åbergs serie, kom först förra året. ”Kulturrasism” var ett av de epitet som mötte Åberg för bara ett par år sedan.
Per Brinkemo var lite tidigare. Hans bok ”Mellan klan och stat — somalier i Sverige”, kom redan 2014. Men antologin ”Klanen” kom 2018. Då kom anklagelser om ”rasism”. Samma år blev det ett fasligt liv i svensk press när begreppet ”no-go zoner” användes om utsatta förorter där blåljuspersonal attackerades om de vågade visa sig. Ingen förnekade egentligen att attackerna förekom, men det var viktigt att markera att det inte fanns några ”no-go zoner”. Egentligen. På något sätt puttrade en tanke om att det nog ändå var fråga om rysk desinformation. Ändå.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: En god illustration över ett kluvet land
Tre, fyra år. Ingenting. Eller en evighet.
För snart en vecka sedan publicerade Aftonbladets Anders Lindberg en artikel med rubriken ”De rånade barnen förlåter oss aldrig”. Den beskriver inlevelsefullt livet för tonåringar som rånas och knivhuggs i Haninge. De fall han refererar skedde för mindre än två veckor sedan. Polisen behöver ”återta kontrollen”, skriver Lindberg. Om så inte sker ”faller vårt samhälle isär”. Polisen måste ”finnas på plats och markera att samhället inte gett upp”. ”Vem vågar skicka sitt barn till skolan om de kan bli rånade och knivhuggna?”, frågar Lindberg: ”Om inte samhället drar gränsen nu, kommer det ens att finnas någon gräns i framtiden?”
Kommer de pojkar som blivit offer för de våldsamma gängrånen att ”förlåta vår tids makthavare när de vuxit upp?”, frågar Lindberg. Och svarar: ”Det tror inte jag”.
Ingenting. Eller en evighet.
”Alarmism”, brukade det heta. "Anekdoter" som "gynnar Sverigedemokraterna". Få platser i svensk press har varit så ihärdiga som Aftonbladets ledarsida när det gäller att misskreditera dem som påpekade att något allvarligt är på väg att gå fel i Sverige. På få andra ställen har det varit så nära till rasist- och fasciststämpeln. Få redaktioner har så obesvärat gjort allt den kunnat för att baktala och smutskasta personer som tidigt vågade påtala just den sortens missförhållanden som Anders Lindberg nu själv bestämt sig för att skriva om.
Vad har skett?
LÄS OCKSÅ: Hakelius: En vädjan från slaktboden
Kanske känner Anders Lindberg någon i Haninge. Kanske har Brottsförebyggande rådet i tysthet reviderat någon statistik. Eller kanske är det helt enkelt så att Anders Lindberg läser opinionsmätningarna. Ser hur det går med hans parti. Ser hur Sverigedemokraterna växer i LO-leden. Kanske känner han att den sista chansen att backa snart är här. Kanske har han bestämt sig för att den nya kulturchefen Karin Pettersson får stå ensam kvar i den återvändsgränd han själv varit med att leda in sitt parti i. Kanske har han till sist fattat beslutet att det trots allt är bättre — både för honom och Partiet — att bry sig om problemen, än att baktala dem som påpekar att problemen finns.
Egentligen spelar det inte så stor roll hur det gått till. Det enda rimliga är att sträcka ut en näve och hälsa välkommen. Bättre sent än aldrig.
Men visst är vändningar av det här slaget fängslande?
Tre, fyra år. Ingenting. Men en evighet.
